Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Rätoromanskan. Det fjärde nationalspråket i Schweiz, av Paul Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTOROMANSK AN
hälft, som tillskrivas Travers, Stuppan Chiampel
m. fl. Det första rätoromanska trycket är
också på högengadinska, näml. Jakob Bifruns
»Fuorma» av 1552, en översättning av den
tyska katekesen, men hans huvudarbete är en
översättning av Nya testamentet 1560. Två år
senare eller 1562 fick lågengadinskan sitt
skriftspråk genom Ulrich Chiampel, en reformert
präst från Süs, vilken då lät trycka sin
psalmbok (»Cudesch da psalms») på nedre Inndalens
dialekt i Guarda och Fettan. Den fick dock
aldrig samma betydelse som högengadinskans,
ty dels trycktes ej några flera arbeten på
låg-engadinska under 1500-talet, dels ernådde dess
skriftspråk ej samma obestridda herravälde
över språkområdet, då katolikerna i Engadin
och Münstertal för att betona den
konfessionella motsättningen bibehöllo sina
dialektavvikelser i sitt skriftspråk, t. ex. i Tarasp och
Münstertal. I våra dagar trycks också vida
mer på hög- än lågengadinska, och den mest
kända och spridda tidningen, Fögl d’Engiadina,
utges i Samaden.
Travers’ skriftspråk finns ej bevarat i
original utan i en tydligen något förvanskad
avskrift. I motsats till Bifruns ortografi,
vilken, liksom Chiampels något avvikande,
hämtade sina förebilder från latinet, italienskan,
tyskan och t. o. m. franskan, kom det ej
heller till användning i tryck. Det är det
första försöket att återge det hittills endast
talade språket i Oberengadin. Med de få
förändringar det undergått sedan dess företer
Bifruns alfabet de för ett äkta skriftspråk
utmärkande skiljaktigheterna mellan ljud och skrift,
och på grundval härav har Zaccaria Pallioppi,
den kände lexikografen, i sin 1857 publicerade
»Ortografia ed ortoepia» givit de nu gällande
normerna för ortografien i högengadinskan,
vilka också lagts till grund för lågengadinskan.
Vissa avvikelser ha föreslagits i den av
professor N. L. Gisep 1920 utgivna »Ortografia
ladina», och på uppdrag av Lia Romantscha
har på sistone tillsatts en lingvistisk
kommission för behandling av rättstavningsfrågan.
Rhendialekterna fingo emellertid ej förrän
på 1600-talet sitt skriftspråk, och då först
sub-silvanskan i Daniel Bonifacis översättning av
tyska katekesen 1601 på Fürstenaudialekt.
Han fick en katolsk efterföljare i Gion Antoni
Calvenzano, vars första religiösa skrifter,
utgivna i Milano 1611, väsentligen äro på
Domleschgdialekt eller snarare en konstlad och
eklektisk Rhendialekt, men 1615 översatte han
sin katolska katekes till sursilvanska eller
Di-sentisdialekt. Dessförinnan hade dock denna
språkgrupp fått sin första tryckta bok i Stephan
Gabriels, den bekante reformerte teologens,
katekes (»Hg ver sulaz da pievel giuvan», Ungt
folks verkliga uppbyggelse) av 1612 men
avfattad på det protestantiska Ilanz’ dialekt och
varav för övrigt intet fullständigt exemplar
tycks ha bevarats till våra dagar. Vi ha
således här både den katolska och protestantiska
avarten i sursilvanskan representerade av var
sitt skriftspråk. Skiljaktigheten är emellertid
mera av fonetisk än morfologisk och lexikalisk
art, ofta blott på konstlad väg tillkomna och
fasthållna differenser, och den fonetiska
nyanseringen är mångenstädes sådan, att den ej
kommer till uttryck i det med få bokstäver
opererande skriftspråket. Frånsett några i
Chur förlagda katekeser från 1700-talet och
läseböcker från 1800-talet har ingenting tryckts
på surmeiriska, och invånarna måste således
liksom subsilvanerna ta sin tillflykt till
sursilvanska eller engadinska böcker.
Praktiskt taget kan man således tala om två
skriftspråk: sursilvanskan och engadinskan, och
särskilt på dessa två dialekter finns en icke
obetydlig litteratur, rikare t. o. m. än i det
franska Schweiz, varom t. ex. den
»Chresto-mathie» i 8 band, som utgivits av Caspar
De-curtins, jämte den kände romanisten Eduard
Böhmer den flitigaste samlaren av äldre tryck
— varav det finns ett par tusen — och hand-
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
