Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Rätoromanskan. Det fjärde nationalspråket i Schweiz, av Paul Högberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTOROMANSK AN
skrifter, kan ge en viss uppfattning. Inte minst
folklitteraturen i sång, saga och ordspråk
florerar. Som alltid var det även här det
religiösa behovet, som skapade den första tryckta
litteraturen, mestadels i översättning, jämsides
med den i handskrift fortlevande
uppteckningen av lagtexter, och även under de
följande århundradena är det den religiösa
uppbyggeisen, den moraliska och språkliga
undervisningen, som är föremål för författares och
översättares verksamhet. Annan litteratur av
skönlitterär eller historisk art kom att stå
tillbaka för denna kyrkliga och pedagogiska
produktion, så mycket mer som den mestadels
förblev otryckt. Först i nyare tid kan man
tala om en skriftspråklig skönlitteratur med
novellistiska, lyriska och dramatiska alster,
även den med sin naturliga begränsning till en
visserligen andligen livaktig men i sina
intressen ensartad bergsbefolknings behov och
synkrets, och frånvaron av en i egentlig mening
vetenskaplig facklitteratur förklaras av att den
högre bildningen blev tysk.
Är då rätoromanskan, som så många
pessimister säga, dömd till undergång och detta
redan i mitten av vårt århundrade, som man
också profeterat? Skall till slut även »der
Pompalusier», som öknamnet är på den
romansktalande, lära sig tala som andra och med
språket även bli mindre partikularistisk i väsen
och inriktning? Att läget för rätoromanskan
är ganska prekärt visar ju utvecklingen, men
krafter äro nu också i verksamhet både för
att rädda vad som räddas kan undan glömskan
och även söka vidmakthålla dess livskraft.
Det finns nämligen jämte Lia Rumantscha
(Romanska förbundet), som särskilt’ tagit sig
an rätoromanskans bibehållande och
utveckling i skolorna, den religiösa undervisningen
och det borgerliga livet byborna emellan, en
sammanslutning, som arbetar i denna riktning,
Società Retorumantscha, som efter några
trevande försök på 60- och 70-talet definitivt
grundades 1885 och således helt nyligen liksom
sin årsbok, Annalas, kunde fira sitt
femtioårsjubileum. Detta sällskap har satt som sin
uppgift att samla och bevara alla språkliga
minnesmärken och betraktar som sitt förnämsta
företag i detta avseende åstadkommandet av
en fullständig rätoromansk ordbok till de ej
så få dialektlexika, som redan finnas. De första
häftena äro snart att vänta. Förarbetena
gjordes redan av dr Robert Planta i Fürstenau, och
uppteckningen och excerperingen av
ordmaterialet sattes i gång 1904 under ledning av dr
Florian Melcher, vilken 1914 efterträddes av
professor C. Pult som redaktör.
Man arbetar även för användningen av det
bestående språket och ålägger därför bl. a. sina
medlemmar att begagna sig därav vid
sammanträdena med undvikande av främmande
uttryck, således även en puristisk strävan.
Men sällskapet har även i känsla av den
ödesdigra dialektsplittringen satt sig före skapandet
av ett gemensamt skriftspråk, varför det också
proklamerar 1’uniun dels dialects. Det är kanske
det mest problematiska i dess uppgift att på
något sätt ersätta ett historiskt utvecklat
skriftspråk, vilket pessimisterna också spå skall
misslyckas. Denna strävan kan visserligen
anteckna några framsteg: Bergün har anslutit sig
till den närstående högengadinskan, den
protestantiska varieteten av sursilvanska
skriftspråket har anpassat sig efter den allmänna
sursilvanska, och invånarna i Schams ha
uttalat sig för samma språk, men varken
Unter-och Oberhalbstein eller Heinzenberg och
Domleschg ha velat taga någon ställning till frågan,
då de ej gilla vare sig sursilvanskan eller
engadinskan.
Praktiska försök att skapa ett gemensamt
skriftspråk gjordes dock redan på 1860-talet av
rörelsens dåvarande ledare, J. A. Bühler, lärare
i rätiska vid seminariet i Chur, med hans
»Grammatica elementara», vilken emellertid
väsentligen grundar sig på sursilvanskan med
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
