Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Vår stenålder i ljuset av de senaste årens forskningar, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN ÅLDERN
isolerade delarna av vårt land. Skillnaden
mellan de förra och de jägare och fiskare, som
först sökte sin torftiga bärgning i samma
trakter, torde ha varit vida större.
Självfallet är, att de mer framskridna, till
den yngre stenåldern hörande kulturformerna
tidigast lä to sig iakttagas och kronologiskt
bestämmas. Till dem höra alla de väl huggna
och slipade flintyxorna och deras
motsvarigheter av grönsten, likaså alla de monumentala
stenkammargravarna, efter vilka döstiden,
gånggriftstiden och hällkisttiden — stenålderns
tre sista perioder — blivit uppkallade.
Svårare var det att få sikte på de
primitivare kulturformerna. Först år 1900 klarnade,
tack vare en då framlagd mönstergill
publikation av omfattande danska
boplatsundersökningar, begreppet kjökkenmöddingtid, som
åsyftar den äldre stenålderns slutskede. Sex
år senare skildrades, ånyo från Danmark, den
första undersökning, som givit ett fullt klart
begrepp om ett ännu äldre kulturstadium,
maglemosetiden eller benåldern. Detta
sistnämnda skedes kultur var i vissa avseenden
mer primitivt än det andra. Sålunda saknades
därunder förmågan att tillverka lerkärl. Likväl
var benåldersmannen överlägsen, om vi hålla
oss till hans ypperliga, av ben och horn gjorda
fiskedon. Kjökkenmöddingarna i Danmark
sakna i regel fullgoda motsvarigheter till dem,
och dock voro i stort sett fullt likartade
ben-och hornredskap ännu långt senare i bruk på
Skandinaviska halvön. Detta har givit
anledning till framförandet av den förmodan, att
vårt land redan under benåldern fått sin första,
för följande skeden grundläggande kultur,
givetvis av samma art som den, vilken då rådde
i Danmark men som där syntes ha förkvävts
genom införandet av kjökkenmöddingkulturen.
Den senare vore då att betrakta som en helt
ny kulturform, buren till Danmark av ett nytt
folk, som dock icke var tillräckligt talrikt för
att i lika mån utsträcka sina erövringar även
Gånggrift från Gillhög, Barsebäcks socken, Skåne.
till vår halvö. Givetvis blev detta
förklaringsförsök i förstone häftigt bestritt — man ville
i allmänhet hellre tänka sig en successiv
»utveckling» från maglemose- till
kjökkenmöd-dingkultur, liksom den senare på samma sätt
förmodades ha, under gynnsamma inflytelser,
långsamt omvandlats till den yngre stenålderns
höga bondekultur.
Från annat håll började man emellertid
bestrida sanningen av detta senare sammanhang.
Vissa skånska fynd gåvo skäl för den
förmodan, att kjökkenmöddingtidens primitiva
näringsfång icke förlorat sin gamla,
allbestäm-mande betydelse för Skånekustens bebyggare
ens när de bördiga markerna därintill redan i
sekler hade flitigt ristats av dös- och
gång-griftbyggarnas plogar. Naturligast vore
fördenskull att betrakta stenkammargravarnas
bönder som nykomlingar, vilka länge nog
und-veko intimare kontakt med urbefolkningens
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
