Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1938 - Vår stenålder i ljuset av de senaste årens forskningar, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN ÅLDERN
Dös från Stala socken, Orust, Bohuslän
alltjämt fiskande ättlingar i strandlägena.
»Megalitfolket» skulle i så fall ha vandrat in
från sydväst, närmast från de brittiska öarna.
Såsom åkerbrukare nöjde sig
megalitbyggarna med att ta i besittning de bördigaste
delarna av Danmark. Av Jylland befolkade de
i stort sett endast vissa stråk längs Limfjorden
och de smärre fjordarna på halvöns östra sida.
Försmående sandmarkerna i Jyllands inre och
västra del, fortsatte de i stället dels till de
danska öarna och Skåne, dels över Kattegatt
till den bohuslänska kusten.
Denna västliga invasion hade under många
sekler gjort sina kulturfrämjande inflytelser
gällande, då Jylland på nytt utsattes för
en ej mindre betydelsefull folkbölja, vilken
emellertid hade sitt ursprung på annat håll,
inom kontinentens centralare delar. Över
Hol-stein och Schlesvig trängde den fram och nådde
nyssnämnda, sandiga marker i Jyllands inre
och västra delar. Ja, inkräktarna tillvällade sig
även en del av de områden, särskilt vid
Limfjorden, vilka förut ägt en blomstrande mega-
litkultur. Dessa nykomlingar
pläga kallas
»enkeltgravkul-turens» bärare eller
»jord-gravfolket». Deras val av
bosättningsområde visar, att
deras försörjning vilat på
andra förutsättningar än
megalitfolkets. Åkerbruk torde
de väl ej ha saknat vare sig
kännedom om eller intresse
för. Men de tyckas framför
allt ha varit boskapsskötare.
Med sina hjordar ha deras
stamförvanter vid samma tid
strövat vida omkring över de
nordtyska slätterna och även
spritt sig över liknande
terräng i Polen och Ryssland.
Det var de, som införde
tamhästen i Norden, ja, troligen
också en så betydelsefull gåva som det
indo-germanska tungomålet. Deras beväpning var
förstklassig: vackra stridsyxor och kraftiga,
långskjutande bågar att döma av den nya,
tyngre pilspetstyp, som de introducerade.
Det var först i slutet av förra århundradet,
som den danska forskningen, i ett slag och med
stark, för de flesta övertygande
dokumentering, bekantgjorde denna märkliga invasion på
Jylland och dess viktigaste monument, de s. k.
enkeltgravhögarna. Därmed menas flacka men
rätt vida högar, vilka i stor mängd rada upp sig,
likt nyss från ett band lossnade pärlor, längs
de vägar och stigar, som korsa den
jylländska heden. Varje hög är ett verk av flera
generationers gemensamma arbete. Den har
nämligen i regel förhöjts en smula efter varje
ny begravning. Och då man plägat gräva varje
grav ungefär lika djupt, blir följden den. att
den äldsta graven i en hög är nedsänkt under
ursprungliga markytan, dit den andra gravens
botten når, medan den tredje gravens botten
är åtskilligt högre o. s. v. På grund härav
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
