Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Den franska "folkfronten", av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA FOLKFRONTEN
Hösten medförde nya bekymmer, i form av
både yttre och inre oro.
Non-interventionspo-litiken i Spanien var och förblev en nagel i
ögat på regeringsmajoritetens vänsterfalang,
som vid möte på möte påyrkade fri
vapeninförsel till republikens beträngda försvarare. Den
på franskt initiativ tillkomna Nyonkonferensen
i september gjorde visserligen slut på pirateriet
i Medelhavet, men samtidigt började opinionen
oroas av en rad mystiska bombattentat och
pro-vokatoriska tilltag i olika delar av landet, vilka
av polisen mycket snart kunde återföras på en
vittutgrenad organisation av
högerextremistiska element i uppenbar förbindelse dels med
de som politiska partier under annat namn
återuppståndna »ligorna», dels med hemliga
agenter för vissa främmande makter, som
kunde ha intresse av ett regimskifte i
Frankrike. Inrikesministern Marx Dormoy ingrep
med snabbhet och kraft: väldiga
vapenbeslag gjordes, och ett trettiotal
komprometterade personer, däribland en f. d. flyggeneral och
en f. d. eldkorsledare, tillhörande den högsta
societeten, sattes inom lås och bom.
»Cagou-lardaffären» — så kallad att börja med halvt
på skämt i bagatelliserande syfte av
sympatisörer på yttersta högerkanten —
sammansvetsade åter för en tid folkfrontens sinsemellan
tvistande element, och t. o. m. Chautemps fann
patetiska tonfall för att hävda denna
enhetsfront till försvar för landets demokratiska
institutioner. Det hindrade inte, att socialisterna
bröto sig ut ur den ministeriella kombinationen,
när Bonnet på nyåret 1938 presenterade en ny
finansplan i deflationens tecken, gillad av
kammarhögern men förkastad av kommunisterna,
då han samtidigt låtit förstå, att ingen
ekonomisk återhämtning var möjlig utan en grundlig
revision av de s. k. Matignonavtalen. Blum
gjorde nu ett försök att bilda en
samlingsregering med ett till den moderata högern
utvidgat parlamentariskt underlag (»från Thorez till
Reynaud») men misslyckades, och Chautemps
satte ett nytt kabinett på fötter med uteslutande
radikala medlemmar. Detta kabinett fick till
huvudsaklig uppgift att reglera förhållandena
på arbetsmarknaden, där ny oro framkallats av
stigande dyrtid. En form av med prisindex
glidande löneskala genomdrevs i princip, men
budgetsituationen förblev lika hopplös, och
kabinettet föredrog att falla framför att spränga
folkfronten genom att med högerns hjälp
förskaffa sig äskade fullmakter.
När Hitler den 12 mars marscherade in i
Österrike, stod Frankrike utan regering. Den
tillspetsade utrikespolitiska situationen tycktes
ett ögonblick möjliggöra en nationell samling,
till vilken Léon Blum åter tog initiativet, och
denna gång på bredaste basis (»från Thorez till
Marin»). Kommunister, socialister och
radikaler gåvo reservationslöst sin anslutning till den
storvulna planen, som även vann stöd på
moderat högerhåll, men de största högerpartiernas
officiella ledare, Flandin och Marin, vägrade
bestämt sin medverkan i en kombination, som
skulle omfatta även kommunistpartiet, och
någon »nationell samling» i form av en
utvidgad »folkfront» under »marxistisk» ledning ville
man inte vara med om. All den patriotiska
vältalighet, som socialistchefen utvecklade inför
sina motståndare, var förspilld, och han
betecknade själv som en nödfallsutväg den regering
han i hast måste bilda efter mönstret av sin
första, med uteslutande socialistiska och
radikala ledamöter. Själv övertog han
finansportföljen, och Paul-Boncour placerades vid Quai
d’Orsay efter Yvon Delbos, som tröttnat. Det
andra kabinettet Blum fick en kort men
upprörd levnadssaga. Det måste kämpa på dubbel
front: mot senatens omedgörlighet — ty hit
förlades huvudmotståndet mot den radikala
finansplan, upptagande bl. a. kriminalisering av
fiskala försummelser, valutakontroll och
kapitalskatt, som i hast utarbetats — och mot den
nya strejkvåg, som drog över landet och icke
lät sig besvärjas med goda ord. I början på
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
