Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Den franska "folkfronten", av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA FOLKFRONTEN
skapades, och åtgärder vidtogos för
järnvägarnas och rustningsindustriernas nationalisering.
Statskassans omedelbara svårigheter lättades
genom ett stort milliardlån på synnerligen
fördelaktiga villkor, som snabbt fulltecknades, och
det goda förhållandet till England, som
allvarligt rubbats genom det Lavalska dubbelspelet,
återställdes för att snabbt nå en värmegrad,
som det icke haft sedan världskrigets slut.
Léon Blum tog till allmän överraskning själv
initiativet till det non-interventionsavtal i det
spanska inbördeskriget, som passade England
förträffligt men som föranledde en stark och
alltjämt bestående splittring i den franska
folkfrontens led, sedan diktaturstaterna öppet
blandat sig i leken. Slagskuggan från tragedien på
andra sidan Pyrenéerna föll djup över
folkfrontens Frankrike, där Francos segrar åter
kommo högeroppositionen att resa på huvudet.
Även den finansiella situationen hotade att bli
katastrofal, sedan produktionen stagnerat och
kapitalflykten tagit panikartade former. I
september måste regeringen trots givna utfästelser
— »varken deflation eller devalvering» — skrida
till en första francdevalvering på hela 30 %,
presenterad i form av ett garantiavtal med
England och Amerikas Förenta Stater, vars
verkningar emellertid blevo ganska illusoriska. Den
stabiliserade Poincaréfrancen av 1928 hade i
värde motsvarat 20 guldcentimes; för den s. k.
Auriolfrancen fastställdes ett minimivärde av
13 guldcentimes, motsvarande en guldhalt på
43 mg, med möjlighet till fluktuation uppåt till
49 mg.
Den häftiga kampanj, som igångsatts i
oppositionspressen med det personliga förtalet till
främsta vapen, krävde i november sitt första
offer, då inrikesministern Salengro, beskylld
för fanflykt under kriget, tog livet av sig, trots
given upprättelse både av en militär
hedersdomstol och i deputeradekamaren. På nyåret
1937 ansåg sig Léon Blum föranlåten att
proklamera en »paus» i reformarbetet, samtidigt
med att ett nytt stort försvarslån emitterades,
men det i finans- och industrikretsar
nödtorftigt återställda förtroendet till regeringen
rubbades åter allvarligt genom marsoroligheterna i
arbetarförstaden Clichy, vilkas provokatoriska
upphov först långt senare kunde fastslås. Årets
världsutställning, som öppnades i slutet av maj
föga mer än halvfärdig, hade motsetts med stora
förhoppningar som folkenande faktor och
infriade dem såtillvida som sommaren blev lugn:
folkfrontsregimen såg ut att ha stabiliserats,
och turistströmmen vände åter till Frankrike.
Till halvårsskiftet måste regeringen inför den
förtvivlade budgetsituationen begära
utomordentliga fullmakter, vilka trots betänkligheter
på radikalt håll beviljades av kammaren, men
senaten, där den gamle Caillaux,
finanskommissionens ordförande, med mycken hetta förde
oppositionens talan, sade nej av fruktan för
valutakontroll, och kabinettet Blum tvangs avgå
vid midsommartid, efter nära tretton månaders
existens. Regeringskrisen löstes till allmän
överraskning utan större svårigheter genom att
den socialistiske konseljpresidenten utbyttes
mot en radikal, och valet föll på den smidige
vågmästaren Chautemps, som i stort sett behöll
den gamla uppsättningen ministrar. Léon Blum
accepterade posten som vice konseljpresident
utan portfölj, och till finansminister kallades en
i ämbetet beprövad parlamentariker med
mycket ljumma sympatier för folkfronten, Georges
Bonnet, som under ett halvår haft tillfälle att
studera Roosevelts »new deal» på
ambassadörsposten i Washington. Situationen reddes
tillfälligt upp genom inställande av tidigare
planerade offentliga arbeten, nya krediter och en
andra, mindre valutareglering nedåt, alltjämt
inom tremaktsavtalets ram. Den bestod i att
francen praktiskt taget lösgjordes från guldet
genom upphävande av den stipulerade
minimigränsen på 43 mg för dess guldhalt; värdet av
den nya »Bonnetfrancen» blev 10 à 11
guldcentimes.
3—NFM3S:8
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
