Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Frälsningsarméns genombrott i Sverige. Till hundraårsminnet av Hanna Ouchterlonys födelse, av Evald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSNINGSARMÉN
En grupp frälsningsofficerare från 1886. I mitten E. Hellberg och (sittande)
Jenny Swenson.
General William Booth sände ej blott
manliga utan även kvinnliga hjälptrupper till
Sverige. Den första utgjordes av de
svensk-amerikanska systrarna Hartelius, som började
verksamheten i Uppsala. De följande
kvinnliga understöden kommo i regel från England,
liksom de manliga. Det var i bägge fallen
fråga både om uppehållande av olika
befattningar under längre tider och om tillfälliga
besök. Från 1887 blev det plägsed, att general
Booth själv kom över och ledde de årliga
kongresserna. Sin universalitet demonstrerade
armén genom två indiska frälsningsofficerares
besök i Sverige samma år; de buro givetvis
sina exotiska inhemska dräkter.
I sin muntliga propaganda sökte
Frälsningsarmén nå eljest för religiöst inflytande
svåråtkomliga, i det att den eggade deras
nyfikenhet genom sensationellt uppträdande, tjusade
dem med populära melodier och trängde dem
in på livet vid gårdsmöten. Den skriftliga
propagandan var den muntliga lik. Stridsropet —
månadstidning under 1883, veckotidning från
1886 — var en originell
kombination av traktat och
samfundsorgan, som framför allt
genom de kvinnliga
salva-tionisternas energiska
kolportering på möten och gator,
i hem och offentliga lokaler
lästes av folk ur alla
samhällslager, i stor utsträckning
också av annars inte religiöst
intresserade.
Frälsningsarméns
organiserade sociala verksamhet
började först mot slutet av
Hanna Ouchterlonys
ledarskap, 1890. Den tillhör alltså
inte den egentliga
genombrottstiden. Fastän den
kvinnliga frälsningsofficeren ofta
fick tjänstgöra som
slumsyster, var 1880-talets salvationism en rent
religiös väckelserörelse. En mer eller mindre
kritisk inställning till Frälsningsarméns
evangeliska gärning mildrades sedermera ofta av
sympati för dess slumverksamhet. Denna
måste man ta på allvar. På 1880-talet låg det
nära till hands att betrakta armén
uteslutande som ett slags kuriös religiös cirkus — ett
tacksamt ämne för ironiska kåsörer i
pressen — ett folknöje, vari mängden gärna på ett
råbarkat sätt tog aktiv del (de s. k.
fridstörarna voro ofta ett obligatoriskt inslag i
mötena) —, för myndigheterna en källa till oro,
vilken hörde hemma under ordningsstadgans
paragraf om »offentlig föreställning, såsom
skådespel, lindansning, konstridning, förevisning
av djur, konststycke eller annat dylikt». De
talrika mötesförbuden, för vilka armén var
utsatt, motiverades i regel med den uppståndelse
och det bråk den väckte. Frälsningsofficerarna
vägrade av princip att ställa sig förbuden till
efterrättelse och — likaledes av princip — att
mottaga hjälp för att betala böter för över-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
