Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Ålands självstyrelse, av Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅLAND
utgifter, sedan landskapets egna inkomster
fråndragits. Delegationens beslut skall för att
bli gällande stadfästas av presidenten.
Det föregående anger i korta drag
självstyrelsens struktur. Nationalitets- och
skyddslagar kunna i teorien verka tilltalande och
effektiva, men det beror i hög grad på tillämpningen
av dem och den anda, i vilken sådant sker, om
det med dem åsyftade ändamålet skall vinnas.
Och det är i detta avseende det brister.
Tidigare har antytts, att konflikter mellan
landskapet och riket i fråga om tillämpningen
av självstyrelselagen ofta inträffat. Men även
mellan landskapsmyndigheterna och
Ålandsdelegationen ha åtminstone hittills
betydelsefulla dissonanser, särskilt i fråga om
delegationens allmänna befogenheter och metoderna
för de av dem verkställda avräkningarna
mellan riket och landskapet, kommit till synes.
Konflikterna med riket ha sin huvudsakliga
orsak i den diametralt motsatta uppfattning
beträffande själva principen för tolkningen av
självstyrelselagens bestämmelser, som på grund
av lagens bristfälliga och delvis motsägande
avfattning möjliggjorts. Medan man i
landskapet enhälligt håller på — och denna uppfattning
delas av den nya vetenskapliga expertisen (P. J.
Klinthe, »Om territorialkorporationer med
särskild hänsyn till landskapet Ålands
statsrättsliga ställning», 1936, »Ålandsdelegationens
verksamhet», 1938) — att lagen i förekommande fall
skall tolkas extensivt till landskapets förmån,
har man i riket och även i Ålandsdelegationen
starkt betonat det motsatta förhållandet, och
denna »riksuppfattning» har till landskapets
nackdel kommit till uttryck i talrika
förkastanden av landskapslagar, vilka förelagts
presidenten till stadfästelse. En dylik tolkningsmetod,
hur ogynnsam den än må vara för landskapet,
kunde dock lättare bäras, om den vore
genomgående och konsekvent, men så har långtifrån
alltid varit fallet. Tvärtom har praxis på detta
område visat sig vacklande, och en omisskänn-
lig strävan att motarbeta landskapets
lagstiftningsmöjligheter har sedan senaste
presidentskifte tydligt kommit till synes. Det har sålunda,
för att taga ett par exempel, nyligen inträffat,
att landskapslag på ett område, som av en
tidigare president expressis verbis förklarats
tillhöra landstingets kompetens, förkastats
under motivering, att landskapet överskridit
gränserna för sin anförda behörighet, och att i
riket stiftad allmän lag, som antagits och
recipierats av landstinget såsom landskapslag,
vägrats stadfästelse under förklaring, att den vore
skadlig för rikets allmänna intressen. De
svårigheter, som härigenom torna upp sig för
landskapets lagstiftning, ligga i öppen dag.
Men vida kännbarare för landskapet och
hämmande för dess rätt att sig självt
förvalta ha verkningarna av
Ålandsdelegationens arbetssätt och metoder gestaltat sig. Såsom
i det förgående nämndes, har delegationens
befogenhet enligt självstyrelselagen begränsats till
att fastställa storleken av de anslag, som av
staten böra till landskapet utgivas. Dessa anslag
äro avsedda att utjämna den skattetunga, som
till äventyrs uppstått därigenom, att landskapet
för sina ordinarie behov — i syfte att tillföra
dess inbyggare samma förmåner, som rikets
befolkning åtnjuter — nödgats utskriva extra
skatter utöver dem, som i lagen anvisats för
självförvaltningens behov, ävensom att bevilja
bidrag till extra ordinarie utgifter.
Ålandsdelegationens uppgift i systemet är ju sålunda
fullkomligt klar. Men till följd därav, att det omedelbart
vid självstyrelsens införande visade sig, att de för
landskapsförvaltningens ordinarie behov
anvisade skatterna endast täckte en liten bråkdel av
behoven, måste det i självstyrelselagen anvisade
förfaringssättet omläggas därhän, att riket
förskottsvis för landskapets behov nödgats
tillskjuta huvudparten av landskapets utgifter.
Avräkningen skall försiggå efter tre budgetår i
sänder. Med bibehållande av
självstyrelselagens föreskrifter borde sålunda, anser man i
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
