Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1938 - Årsringar. Träden som klimatiska och historiska urkunder, av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅRSRING AR
årsringar.
TRÄDEN SOM KLIMATISKA OCH
HISTORISKA URKUNDER.
Under sin öländska resa 1741 observerade
Linné en gammal ek, om vilken han skriver
följande: »En ekstock, som var mycket stor
och förliden vinter avhuggen, i diameter 7
kvarter inom barken; då vi räknade ringarna,
funno vi att de vuxit 260 år, märkte ock att
somlige ringar i trädet voro nära intill
hvar-andra; då jag undrade vad orsaken härtill
kunde vara föll mig in att starka vintrar kunde
förorsaka att ringarna kommo närmare intill
hvarandra: ty räknade jag från förliden vinter
ringarna ifrån barken in åt centrum till år
1708 à 1709, då starka vintern var, hvilka
ringar jag fann vara tätt intill hvarandra;
äfven åren 1587 och 1658, detsamma märkte
jag ock på en stor hop andra mindre
ekstockar. Alltså hafva vi uti eken liksom en
krönika på vintrarna, dem vi kunna få oss bekanta
hela 200 à 300 år tillbaka.»
Linné är kanske den förste, som försökt att
avläsa klimatiska växlingar i trädens
års-ringar. Flera av hans dateringar fylla också
alla moderna anspråk på noggrannhet och
kritisk skärpa. Det dröjde emellertid mer än
150 år, innan hans uppslag på allvar
fullföljdes och gav upphov till en verklig tideräkning,
användbar för arkeologiska och historiska
åldersbestämningar. Det namn, som främst är
knutet till denna, är Andrew Ellicot Douglass.
När professor Gerard De Geer en dag var
sysselsatt med lervarvsundersökningar på sitt
geokronologiska institut i Stockholm, fick han
besök av en amerikan, som presenterade sig
som professor i astronomi. Det var Douglass.
Han hade under en följd av år arbetat med
trädringsundersökningar och kom nu upp till
De Geer för att ta del av hans metoder.
Episoden är ett fängslande exempel på hur två
forskare, oberoende av varandra och på skilda
vägar, nått fram till samma resultat. Den ene
är geolog och har utgått från jorden, den andre
är astronom och har börjat från världsrymden.
|Sm
wp
Bild 1. V-formiga snitt.
Samma år (1904), som De Geer började mera
planmässigt fullfölja sina berömda
varvmätningar i vårt vintriga land, satte Douglass i
gång med mätningar av årsringar i det
sol-stekta Arizona. Dessa båda undersökningar
fortsatte många år som parallella linjer, tills
de båda forskarna träffades och överraskades
av likheten i undersökningarnas förlopp och
resultat. Det var tydligt, att samma krafter,
som svarade för växlingarna i lervarvens
tjocklek, också gåvo sig till känna i
trädringarnas rytmik.
Douglass och hans lärjungar ha under
arbetets gång utexperimenterat en alltmer
fulländad teknik, av vilken endast de viktigaste
detaljerna här kunna beröras. Vid
undersökningen av ett träd medverka många
specialister. Astronomen, strålningsfysikern,
klimato-logen, växtfysiologen och markforskaren
bidra var på sitt sätt till det slutgiltiga
resultatet. Själva arbetet kan indelas i tre etapper,
först räkning och mätning av årsringarna,
därefter jämförelse med ringserier från andra
träd och slutligen seriernas infogande i en
fortlöpande tidsskala.
Undersökningsmaterialet har nästan uteslutande utgjorts av
barrträd, och urvalet sker med största omsorg.
Endast friska träd komma i fråga, och från varje
lokal tagas 5 eller 10 prov. Miljöförhållandena
i och ovan jorden studeras och antecknas noga.
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
