Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1938 - Tjeckoslovakien och stormakterna. Münchenkonferensen 1938 och dess förhistoria, av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJECKOSLOVAKIEN
Dessa skyddsbestämmelser kunde emellertid
inte lugna minoriteterna. Det gjorde ett dåligt
intryck på dem, att tjeckerna, utan hänsyn till
att de icke-tjeckiska folkelementen dock
kvantitativt voro ganska betydande, avvisade alla
tankar på en federativ författning och höllo
hårt fast vid att staten skulle bli en
tjeckoslovakisk enhetsstat med tjeckiskan som
statsspråk. Särskilt tyskarna, som varit vana vid
att intaga den ledande ställningen i landet,
åhörde med allt annat än glädje Masaryks
budskap till nationen, som innehöll orden:
»Vi (d. v. s. tjeckerna) ha skapat vår stat,
och detta kommer att bestämma våra
tyskars politiska status.» Att börja med sökte
tyskarna anpassa sig efter de nya
förhållandena, och under det närmaste årtiondet
framträdde strävanden från ömse håll att komma
till ett samförstånd. Småningom började tyska
partier också taga del i regeringsansvaret,
vilket första gången inträffade 1926. Men detta
betydde ej, att det inte fanns några slitningar.
Tyskarna hade ständigt nya klagomål att
framföra i fråga om de tjeckiska
myndigheternas sätt att gå till väga vid indragningen och
styckningen av större jordegendomar, över den
tjeckiska skolpolitiken, över placeringen av
tjeckiska ämbets- eller tjänstemän i tyska distrikt
och över huvud taget över att regeringen inte
tillräckligt snabbt förverkligade vad som ställts
i utsikt redan på fredskonferensen. Så länge
den tyska opinionen var splittrad på olika
grupper, kunde den inte få mycket eftertryck. Men
1933 bildades en organisation, kallad
Sudeten-deutsche Heimatfront (S. H. F.), som snart
visade sig ha en stark dragningskraft på tyskar
ur olika läger. Den leddes av Konrad Henlein,
en dittills som politiker okänd man, som gjort
sig ett namn inom den tyska turnrörelsen.
Efter ett par år omdanades den 1935 till ett
formligt parti, Sudetendeutsche Partei (S. d. P.), och
lyckades vid valen i maj s. å. samla röster från
mer än 60 % av hela den tyska väljarkåren.
Henlein betonade ursprungligen med mycken
skärpa, att rörelsen stod på den
tjeckoslovakiska statens grund och att denna statsenhet,
grundad på de där sammanförda områdenas
långvariga historiska samhörighet, inte finge
rubbas. Men han fordrade, att hans tyskar
skulle få vara »likar bland likar» och slippa
känna sig som »medborgare av en lägre klass».
Han började emellertid snart kritisera även
utrikespolitiken. Tjeckoslovakien hade ju fått
sin självständighet i samband med
världskrigets slut och de därpå följande frederna.
Under de första åren hade det av naturliga
skäl sökt stöd hos den makt, som i
främsta rummet var intresserad av fredsverkets
bevarande, nämligen Frankrike, med vilket
land ett vänskaps- och alliansfördrag ingåtts
i januari 1924. Samma antirevisionistiska
strävanden hade förestavat Tjeckoslovakiens
medverkan till Lilla ententens bildande 1920—21.
Denna orientering, som till sitt väsen var
antitysk, hade väckt starka betänkligheter
hos sudettyskarna, som ansågo som sin
uppgift att vara en brygga mellan tjeckerna
och rikstyskarna. Oron stegrades, när denna
politik ytterligare tillspetsades genom
Tjeckoslovakiens fördrag med Sovjetryssland den
16 maj 1935, ett komplement till det
franskryska fördrag, som kommit till stånd ett par
veckor förut, den 2 maj. Dessa båda fördrag
gjorde Tjeckoslovakien skyldigt att komma ett
angripet Ryssland till hjälp, om Frankrike
också gjorde det. Men de tillförsäkrade likaså
både Frankrike och Tjeckoslovakien rysk hjälp,
om de bleve föremål för angrepp. Fördraget
med Ryssland ökade spänningen mellan Prag
och Berlin. Den rikstyska propagandan tog det
som en anledning att beteckna Tjeckoslovakien
såsom en av bolsjevismens utfallsportar i
Mellaneuropa. I detta sammanhang tilltog också
det rikstyska intresset för sudettyskarna på ett
sätt, som inte blev utan inflytande på
opinionen bland dem. När regeringen den 18 febr.
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
