Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Sigfrid Aron Forsius. Astrolog, präst och psalmdiktare, av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORSIUS
Men även från domedagens fasa kunde
Forsius till sist söka räddningen i evangelisk
gudsförtröstan såsom i en psalm med bl. a.
verserna:
Ångst och bävan då angå,
köttet måste i proven stå.
Ingen tröst står till att finna
men Guds hand allena är stark
och kan med hjälpen hinna.
Då varder anden rätt villig,
ingen skiljer honom från Gud,
ej svärd, ej någon plåga,
Drager du korset in till änd,
ett klenod skall du äga.
Det historiskt mest intressanta med Forsius’
diktning är emellertid, att den nästan överallt,
även i de redan nämnda dikterna, infogat
starka inslag av hans spiritualistiska mystik
och t. o. m. upptagit psalmer från
anabaptis-men. Dikten och sången hade ju lättast att nå
ut i breda lager och påverka dem. På den
religiösa diktens inflytelserika väg vandrade
denna mystikens fromhetsanda vidare in i
Sverige, stöddes av Johann Arndts översättande
till svenska och förberedde det förändrade
själsläge, som började taga bestämdare uttryck
från 1600-talets mitt och som fick sitt
genombrott i den pietistiska väckelsen.
I litteraturen om Forsius antages, att det var
hans mysticism i samband med hans
astrologiska funderingar, som framkallade katastrofen
i hans liv. I verkligheten blev det icke Forsius’
»kätteri», som förorsakade hans fall. Där
skyddade honom nog Bureus och Skytte. Forsius’
olycka blev hans personliga brister. Han var
liksom en tillspetsad produkt av nödtiden under
Gustav Adolfs första regeringsår, med dess oro
och jäsning, dess mindervärdeskänsla och
dennas korrelat, misstänksamheten och
hårdheten, dess brist på balans och kastande mellan
ytterligheter. Forsius var ock av naturen en
bråkig man, som icke kunde draga jämnt med
sina ämbetsbröder. Sitt åliggande att föra
kapitlets protokoll skötte Forsius slarvigt eller
ej alls och kom stundom ej till
kapitelsammanträdena. När Elimæus höll efter honom, kom
ömtåligheten och misstänksamheten, som så
ofta händer, värst till utbrott mot den
närstående landsmannen. Forsius angrep sin
överordnade från predikstolen på ett sådant sätt,
att saken drogs inför kapitlet i juni 1614. När
ärkebiskop Kenicius grep in för att få ordning,
gick Forsius’ häftiga sinne även ut över denne.
Härom skrev Kenicius till Axel Oxenstierna:
»Först nödgas jag beklaga mig att dom.
Sig-fridus så övermåttan förolämpar mig och dom.
pastorem M. Olaum, icke allenast evar han
vistas i staden utan ock av predikstolen .. . och
vet jag mig uti ingen måtto sådant av honom
hava förskyllat, icke heller pastor civitatis gör
honom något, det han kan klaga över.» Men
ärkebiskopen har nu ock andra anklagelser.
»Därtill med är han ganska förarglig med sin
oändliga dryckenskap, kiv och träto med sin
hustru, osämja med sina medbröder här i
staden, vilket är ganska förargerligt.»
Det blev dryckjomet, som avgjorde hans öde.
Daniel Hjort, som kommit på utförsbacken,
hade varit på ett supgille hos Forsius och vid
dess slut blivit nedstucken av en fänrik Erik
Nilsson. Det blev en stor skandal, och vid
rannsakningen i domkapitlet den 5 juni 1615
avsade sig Forsius prästplatsen i klostret.
Ärkebiskopen, som denna stormiga tid själv
ledde Stockholmskapitlets sammanträden,
passade på att genast godta avsägelsen. Med
kännedom om Forsius skrev han ock tio dar
senare det ovannämnda brevet till Axel
Oxenstierna, för den händelse Forsius skulle ändra
sig och vilja ha platsen tillbaka; Kenicius
avstyrkte bestämt, att »den förarglige och
orolige mannen åter förer sig in antingen i klostret
eller någon annan tjänst här i staden. Ty här
bliver aldrig roligt, så länge den mannen är
här, och i ministerii ämbete är han platt
otjänlig och skaffar ingen frukt.» Konungen fann
ej heller skäligt återinsätta Forsius.
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
