Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1938 - Biologi och äggviteforskning. Nyare rön om livsprocessens kemi, av Arne Tiselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄGGVITEFORSKNING
utförts i Amerika med liknande metoder. På
vidstående bild har jag schematiskt tecknat
storlekarna på ett antal organismer (t. h.
överst), virus (t. v.) och proteinmolekyler
(nederst t. h.). Man kan sålunda med viss rätt
säga, att virus till storlek ligga mellan de
minsta förut kända levande varelserna och de
största kända äggvitemolekylerna, ehuru det är
alldeles uppenbart såväl att det finns
äggvitemolekyler, som äro större än de minsta
virusarterna, som att vissa virus äro större
än de minsta organismerna.
Frågan om dessa ämnens natur är långtifrån
avgjord. Det är givetvis en smula främmande,
att en levande organism skulle kunna fås att
kristallisera — på senare tid har man t. o. m.
lyckats framställa kubiska viruskristaller. Å
andra sidan visar särskilt röntgenanalysens
användning på levande vävnader, att dessa
mycket oftare än man trott äro av kristallinisk eller
halvkristallinisk natur, så att man t. o. m. kan
påstå, att en viss grad av kristallinisk ordning
snarare är karakteristisk för organismernas
finstruktur. Invändningen att virus ej ha egen
ämnesomsättning är givetvis ett tungt vägande
argument för deras klassificering som livlösa
ämnen; å andra sidan är det ytterst svårt,
åtminstone vad beträffar de största virus, att
avgöra huruvida den totala energiomsättning, som
leder till syntesen, verkligen uteslutande äger
rum inom den organism, som tjänstgör som
värd, eller om kanske en avsevärd del därav
övertages av viruspartikeln själv. De flesta
vetenskapsmän synas benägna att anse
åtminstone de mindre virusarterna som vanliga
äggviteämnen, alltså död materia, ehuru
utrustade med vissa av de egenskaper, som hittills
endast kunnat studeras i den levande cellen.
Alla torde dock vara ense om att vi här fått
större möjligheter än förut att utforska den
kemiska bakgrunden till livsprocessen och att
vi eventuellt torde i samband därmed bli
tvungna att skärpa våra definitioner på
skillnaden mellan liv och död.
Den biokemiska forskningen har tidigare stått
inför ett problem, som i viss mån påminner om
detta. Sådana för livsfenomenen karakteristiska
processer som jäsning och andning ansågos av
VIRUS:
vaccin-vi rus
ORGANISMER:
bacillus pr0digi05us
PLEURO-PIEUMOII
organism
IIEIIIEISA
tobaks-mosaik
sllla febern
lAMFÖRLAMIIIIB
MUL-d. klövsjüica
0
@ PROTEINER:
!< O
SI O
I? o
la •
7 •
helix h emocvah < m
HEMOSUIBII
Ät 6ALB UMII
de flesta oupplösligt förknippade med den
levande cellen, ända till dess att Eduard Buchner
(1860—1917) år 1897 lyckades framställa en
pressaft ur jäst, som var fri från celler och dock
hade förmåga att sätta sockerlösning i jäsning.
De aktiva ämnena, som ha förmåga att leda
kemiska processer i viss riktning, kallas
katalysatorer eller, när det gäller biologiskt viktiga
processer, ferment. Karakteristiskt för
fermen-ten eller enzymerna, som de också kallas, är,
att endast ytterst små mängder därav äro
nödvändiga, att de ej förbrukas vid reaktionen i
fråga och att de äro strängt specifika, d. v. s;
varje ferment är verksamt endast för en
bestämd typ av kemisk reaktion. Dessa ämnen
och deras verkningar ha varit föremål för
ytterst omfattande forskningar på grund av deras
såväl teoretiska som praktiska betydelse. Det
är först genom de fermentativa processernas
behärskande, som kemisten kan hoppas att kun-
839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
