Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Estniskt landskap. Några drag ur Estlands geologi och växtvärld, av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTNISKT LANDSKAP
Bild 4. Landskapsbild från trakten av Munamägi.
gar, på vilka naturligtvis även vägarna gå
fram.
Ett tredje, starkt framträdande inslag i den
nordestniska naturen är det mellanting mellan
skog och äng, som kallas skogsängar. De synas
här mest ha uppstått på en mark, som är
mindre sumpig än de ovan nämnda men för
fuktig för att verklig skog skall kunna trivas
där. De ha karaktären av vidsträckta öppna
gräsmarker med enstaka björkar och buskar
och påminna ganska mycket om de norrländska
silurtrakternas björkängar. De stora höstackar
man ser här och var visa, att de fortfarande
användas för slåtter. Medan mossmarkerna
beräknas uppta c:a 10 % av landets areal,
uppgivas ängsmarker och betesmarker uppgå till
ej mindre än 40 % — en orsak till Estlands
ställning som kött- och smörexporterande stat.
Den mellersta delen av Estland har en i flera
avseenden avvikande prägel. Berggrunden är
här, liksom i södra delen, en mjuk, rödaktig
devonisk sandsten, som dock sällan träder i
dagen. Den är täckt av mäktiga, vågformigt
böljande moränavlagringar, där vågtopparna
äro bebyggda och svackorna mellan dem upp-
tagna av sumpmarker. Det hela genomsättes
av i öster—väster förlöpande breda dalgångar
av ett egendomligt bildningssätt. De äro
nämligen utgrävda av de kraftiga
smältvattensälvar, som utmed den forna isranden sökte sig
väg ut till havet. Ett särskilt vackert exempel
är den mäktiga dal, som från Virtsjärv förbi
staden Viljandi skär sig genom det här ganska
höglänta moränlandskapet och skapar ett av
Estlands vackraste naturscenerier. När dessa
»urströmdalar» utformades, svallade det
sen-glaciala havet högt över lågländerna i väster,
och dalgångarna sluta därför, där den marina
gränsen nu ligger.
I en flack skål i den devoniska sandstenen
ligger den nära fyra mil långa sjön Virtsjärv
med sin största utsträckning i norr—söder.
Den är endast 8 m djup och omgiven av
vidsträckta sankängar, ur vilka på västra sidan
resa sig en svärm moränryggar med sina
gårdar och åkrar. Vid Virtsjärv kan man studera
samma egendomliga geologiska företeelse, som
vi känna till från en del svenska insjöar,
nämligen vattnets successiva utstjälpning mot
söder. På grund av att den pågående landhöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
