- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
10

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Estniskt landskap. Några drag ur Estlands geologi och växtvärld, av Anton Sörlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ESTNISKT LANDSKAP

ningen i Fennoskandia och dess omgivningar
är starkare in mot områdets centrala delar,
komma de sjöar, som ha ett radiellt läge, att
vippas ur i sin distala del. I norr utbreda sig
monotona sumpmarker, som äro en upplyftad
sjöbotten, i söder slutar sjön med en smal spets,
som blir allt längre. Samma sak kan iakttagas
vid Estlands andra stora insjö, Peipus, som i
övrigt uppvisar stora likheter med Virtsjärv.
Trots en yta på nära 36 kvadratmil når den
veterligen ingenstädes mer än 15 m djup.
Troligen äro dess flacka tråg utgrävda av landisen
i den mjuka berggrunden.

Sydligaste delen av Estland slutligen är ett
starkare kuperat moränlandskap.
Avlagring-arna tillta i mäktighet, och terrängen blir
oroligare, ju längre åt sydöst man kommer.
Anledningen är den, att landisen här avsmälte
mycket långsamt, varför större mängder morän
avlämnades. N. v. härom, alltså i det område
vi nyss behandlat, skedde avsmältningen
snabbare, moräntäcket blev tunnare och
genomskuret av de starka smältvattenflöden, som följde
med den hastiga tillbakaryckningen. I det
sydöstra hörnet finnes Estlands högsta punkt,
Munamägi (»Äggberget»), 317 m ö. h., omgivet
av böljande ändmoränryggar och små
morändämda sjöar. I denna mera sällan besökta del
av Estland finner man landets vackraste
naturscenerier och troligen även dess bästa jord.

Ej långt från södra ändan av Peipus ligger
en ort, som däremot är flitigt besökt av
turistande svenskar, nämligen Petseri. Staden är
belägen på en jämn platå, men i denna är
nedskuren en flera tiotal meter djup dal, i vars
branta sidor den röda devoniska sandstenen
lyser fram. Delvis nedsänkt i denna dal ligger
det berömda klostret med sina katakomber
ingrävda hundratals meter i den mjuka
sandstenen. Det hela gör ett nästan fantastiskt
intryck. Detta suggestiva landskap är
utskulpte-rat av en forntida flod, vilken utgjorde avlopp
för en sjö, som existerat här i senglacial tid.

I växtgeografiskt hänseende utgör Estland
ett övergångsområde mellan det
västeuropeiska, maritimt präglade floraområdet och det
kontinentala östeuropeiska. Åtskilliga
skandinaviska arter, som ej tåla de låga
vintertemperaturerna, t. ex. boken, saknas här. Dess
nordgräns går genom Ostpreussen. Som ett annat
exempel på de klimatiska faktorernas inverkan
kan nämnas, att murgröna och idegran endast
förekomma på öarna i väster, där klimatet är
mildast. Östgränsen för den förra sammanfaller
ungefär med januariisotermen för —3,5°-—4° C,
för den senare med isotermen för — 4,5° C.
Några andra hos oss förekommande arter, som
i Estland äro begränsade till de västligaste
områdena, äro oxel och vitoxel.

Av de 1 200 arter fanerogamer och
ormbunkar, som finnas i Östbaltikum, ha 212 sin
östgräns där. Av Estlands andel äro inte mindre
än 95 % gemensamma med Sveriges flora.
Likheten mellan Ösels och Gotlands växtvärld är
iögonenfallande. Milt klimat och skiftande
markförhållanden ha på bägge öarna frambragt
en artrik flora (Ösel 900, Gotland 1000 arter).

Av de olika vegetationsområdena lägger man
särskilt märke till det nedom marina gränsen
liggande västra och nordvästra Estland med sitt
maritimt präglade klimat, där många västliga
former nå sin gräns, samt det mer kontinentalt
betonade sydöstra Estland. I trakterna kring
Dorpat ha många arter sin västgräns. Inom det
förstnämnda området uppträda mångenstädes
parkartade lövängar med en rik flora, bl. a.
många orkidéer. I moränhöglandet i söder ha
blandskogar med tall, gran, björk, asp och
enstaka ädla lövträd en stor utbredning. Rena
lövskogar äro sällsynta. Karakteristiska för de
mera flacka morän- och svallgrusterrängerna i
norr äro de förut omtalade skogsängarna. De
variera mellan torrare och fuktigare typer, med
rikare eller fattigare växtlighet, men äro ej så
yppiga som de egentliga lövängarna. De
vanliga trädslagen äro björk, asp och al, bland

10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free