- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
11

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Estniskt landskap. Några drag ur Estlands geologi och växtvärld, av Anton Sörlin - Den svenska fornminnesvården. De senaste årens omorganisation, av Adolf Schück

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FORNWIINNESVÅRD

buskarna märkas särskilt viden, blåtry
(Loni-cera coerulea) och olvon, av örter majviva
(Primula farinosa), sumpviol {Viola uliginosa),
kåltistel {Cirsium oleraceum) och åtskilliga
orkidéer. Genom hård betning är på många
håll örtfloran i dessa samhällen utarmad. Av
intresse är slutligen också vegetationen på de
av havet renspolade hällmarkerna utmed
nordkusten, som med sin stäppartade flora starkt
påminner om Ölands och Gotlands
alvarom-råden. Anton Sörlin.

DEN SVENSKA
FORNMINNE S VÅR D E N.

DE SENASTE ARENS OMORGANISATION.

I knappast något annat land torde man så
tidigt som i Sverige ha insett förpliktelsen att
genom en statlig myndighet tillvarataga
minnena av en gången kultur. Banbrytaren är här
Gustav II Adolfs lärare och bibliotekarie
Johannes Bureus, som förmådde konungen att
1630 utfärda den ryktbara instruktionen för
»riksens antiquarii och häfdesökiare», ett
storstilat och vidsynt program för den nationella
fornforskningen. Tack vare rikskanslern
Magnus Gabriel De la Gardies intresse och
mece-natskap kom denna att uppleva en storhetstid
under 1600-talets senare hälft med centrum i
det 1666 instiftade Antikvitetskollegiet. Dess
ledande kraft, Johan Hadorph, förmådde
regeringen att utfärda vår första
fornminneslag-stiftning, som förbjöd skadegörelse på rikets
»gamle monumenter och antiquiteter». Denna
lag kompletterades sedan med ett plakat, vari
det stadgades, att den som gjorde fynd av guld,
silver, koppar och metallkärl icke finge
undan-dölja och försmälta dessa. Sådana fynd skulle
anmälas för landshövdingen och insändas till

Kungl. Maj:t; upphittaren var sedan berättigad
till en viss ersättning. Tack vare fyndplakatet
räddades många kostbara fornfynd och tillfördes
de statssamlingar, som då voro i
Antikvitetskollegiets vård. Kollegiet, som närmast haft
karaktär av en humanistisk akademi, var ett
av uttrycken för stormaktstidens strävanden att
tilldela svenskarna en lång och ärorik äldre
historia. Snart minskades dock välviljan från
högre ort, och under 1690-talet ombildades det
till ett Antikvitetsarkiv med avsevärt reducerad
personal. Med frihetstiden inträdde en längre
förfallsperiod, på 1770-talet led ämbetsverket
sotdöden, och dess ganska heterogena samlingar
skingrades åt skilda håll. Den siste
sekreteraren, Gudmund Göran Adlerbeth, behöll
emellertid såsom riksantikvarie vården av
fornsaks-kollektionen, myntsamlingen och en del
handskrifter. Dessa fragment av arkivets
samlingar överlämnades 1786 till den av Gustav III
stiftade Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien, vars ständige sekreterare tillika
skulle fungera som riksantikvarie.

Genom att en humanistisk akademi fick
överinseendet över rikets antikvitetssamling
återupprättades i själva verket — fast troligen
omedvetet — det gamla Antikvitetskollegiet.
Det dröjde dock, innan denna kombination fick
några praktiska konsekvenser, emedan
intresset för den fornvårdande och museala
verksamheten länge låg i djup dvala. Vid
1800-talets början var det icke i Stockholm utan i
Lund, som man spårade en aktiv insats för
dessa uppgifter. Sedan göticismens idéer
vunnit insteg i akademien, började emellertid
intresset att på nytt vakna. Med J. G.
Liljegren såsom innehavare (från 1827) återfick
riksantikvarieämbetet något av sin verkliga
innebörd. Hans efterträdare, B. E. Hildebrand,
utvecklade Antikvitetskollegiets gamla
forn-sakskollektion till ett arkeologiskt
centralmuseum, det nuvarande Statens Historiska
Museum. Han göt nytt liv i forsknings-

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free