Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Protoplasmats permeabilitet. Dess betydelse för cellernas ämnesupptagning, av Runar Collander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERMEABILITET
mer eller mindre hämmad diffusionsprocess.
Särskilt klart framstår detta, då det lösta
ämnet transporteras i motsatt riktning mot den,
som fysikaliskt sett vore den naturliga. Ett
belysande exempel härpå erbjuda
vattenväxternas celler. Deras cellsaft innehåller lösta
salter, vilka tydligen upptagits från
omgivningen, men det märkvärdiga är, att fastän
saltema förekomma i cellsaften i en
koncentration, som ofta är hundratals eller t. o. m.
tusentals gånger högre än dessa salters
koncentration i det omgivande mediet, fortgår det oaktat
saltupptagningen tvärtemot
koncentrationsfallets riktning, så länge cellen växer. Cellerna
uträtta härvid arbete, och det är tydligt, att en
sådan ämnestransport till sin natur måste vara
vida mer komplicerad än en vanlig
diffusionsprocess. För att beteckna en dylik aktiv
transportverksamhet hos det levande protoplasmat
i motsats till dettas passiva permeabilitet
använde Ernest Överton (1865—1933), en av
pioniärerna inom detta forskningsområde,
benämningen a d e n o i d (d. v. s.
»körtelliknan-de») verksamhet, eftersom en dylik aktivitet
är särskilt iögonenfallande vid körtlarnas
sekretionsprocesser. I vissa fall kan den adenoida
verksamheten vara med i spelet också då
ämnestransporten sker i koncentrationsfallets
riktning. En sådan process är icke lätt att utan
vidare skilja från den vanliga diffusionen. Det
finns likväl två kriterier, vilka också i dylika
fall äro rätt användbara. Såsom Överton
påpekat, hämmas nämligen den adenoida
verksamheten i motsats till den rena diffusionen
starkt av syrebrist och likaså vid narkotisering
av cellerna.
Det ligger i sakens natur, att forskarna, då
det gällt att kausalt utreda ämnesutbytet
mellan cellen och dess omgivning, först givit sig
i kast med det enklare problemet, det som rör
protoplasmats egentliga genomtränglighet eller
passiva permeabilitet. Beträffande denna fråga
existerar redan en mycket vidlyftig litteratur.
En fullt enhälligt omfattad uppfattning om de
faktorer, som betinga det för olika ämnen till
sin styrka så varierande diffusionsmotstånd
protoplasterna utöva, har visserligen ännu icke
-
T
’-s *
If v» mm
Ernest Överton.
vunnits, men såsom av det följande framgår,
synes forskningen åtminstone vara på god väg
mot en lösning av problemet.
När vi gå att litet närmare betrakta
proto-plasmapermeabiliteten, är det skäl att strax
påpeka, att mycket vägande skäl tala för att det
starka motståndet mot diffusionen icke
förorsakas av protoplasmat i dess helhet utan främst
av de ytterst tunna hudskikt, som begränsa
protoplasten dels utåt och dels inåt mot den
cellsaftfyllda vakuolen (i de fall, då en sådan
är för handen). Problemet om protoplasmats
permeabilitet gäller alltså närmast frågan om
plasmagränsskiktets eller den s. k.
plasmahudens genomtränglighet.
Det moderna skedet i
permeabilitetsforsk-ningens historia börjar, kan man säga, med
Överton, vars imponerande insats till större
delen förelåg fullbordad redan då han år 1907
övertog lärostolen i farmakologi vid Lunds
universitet. Överton var den förste, som
planmässigt studerade permeabiliteten hos ett stort
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
