Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Svensk sociallagstiftning 1938, av Arthur Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIALLAGSTIFTNING
föranstalta om verkställighet av beslut om
dylikt intagande, är länsnykterhetsnämnden
befogad att i berörda avseende träda i den
kommunala nämndens ställe. Nämnas må
slutligen, att länsnykterhetsnämnd i fall, där någon
som vistas inom länet till uppenbar skada för
sig eller annan brukar alkoholhaltiga drycker,
äger förordna, att under viss tid, högst ett år i
sänder, rusdrycker icke må utminuteras till
honom — enahanda befogenhet tillkommer
numera kommunal nykterhetsnämnd i fråga om
person, som vistas inom kommunen.
Vagabonderande alkoholister eller, såsom
lagen uttrycker sig, de som äro hemfallna åt
alkoholmissbruk och föra ett kringflackande
liv ha tydligtvis hittills i regel undgått
behandling enligt alkoholistlagen, då tiden för deras
vistelse i en kommun sällan medgivit
tillämpning av det därför föreskrivna förfarandet och
de kommunala myndigheterna dessutom i regel
måste vara obenägna att belasta kommunen
med kostnader för en person, som antagligen
snart kommer att lämna kommunen. Till
undanröjande av nu antydda hinder för
tillämpning av alkoholistlagen på ifi-ågavarande
alkoholister ha dessa vagabonder jämställts med
alkoholister, som äro farliga »för annans
personliga säkerhet eller eget liv», varav bl. a.
följer, att polismyndighet omedelbart kan
omhändertaga dem och hos länsstyrelsen anhålla
om förordnande om deras intagande på allmän
alkoholistanstalt. I förevarande syfte stadgas
vidare, att kostnaderna för deras
omhändertagande och vård skola bestridas av statsverket.
Enligt en tidigare i alkoholistlagen upptagen
bestämmelse åligger det polis- och
åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom om
förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämnds
ingripande, ofördröjligen därom göra anmälan
hos nämnden. Nu har enahanda
anmälningsplikt ålagts läkare beträffande dylikt
förhållande, varom han i sin verksamhet erhållit
kännedom.
Arbetsförmedling. I lagen den 18 april 1935
(S. F. 113) med vissa bestämmelser om
arbetsförmedling har genom en lag av den 12 mars
1938 (S. F. 70) vidtagits en ändring till
undgående för någon tid av vissa svårigheter
vid arbetsförmedling till eller från Sverige för
musiker, sceniska artister m. fl.
Åkarpslagen. Här åsyftade lagstiftning,
varmed man avsåg att motverka tvång till
deltagande i arbetsstrider, inleddes genom en 1893
utfärdad lag om sådan ändring av strafflagens
15 kap. 24 §, att brott enligt samma kapitels § 22
— d. v. s. fall där någon utan laga rätt eller
med missbruk av sin rätt tvingar annan att
något göra, tåla eller underlåta —■ skall ligga
under allmänt åtal ej blott efter angivelse av
målsägaren utan även då genom brottet
någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller
hindrats att återgå till arbete. Genom en lag
av 1897 utsträcktes denna bestämmelse till att
gälla även det fall, då någon hindrats att
övertaga erbjudet arbete. Med anledning av en
motion av herr Pehr Pehrsson i Åkarp antog
riksdagen 1899 ett förslag till sådan ändring av
nyssnämnda 22 §, att till densamma skulle fogas
ett 2 mom. av följande lydelse: »Lag samma
vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker
tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
eller hindrar någon att återgå till arbete eller
att övertaga erbjudet arbete.»
Nu omtalade bestämmelser, som rätt allmänt
ansågos ensidiga och innebära ett socialt
irritationsmoment, blevo under årens lopp föremål
för ett stort antal riksdagsmotioner om ändring
eller upphävande. Med anledning av motioner
beslöt slutligen riksdagen 1937 hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för 1938
års riksdag framlägga förslag om ifrågavarande
bestämmelsers upphävande. Så skedde även
genom proposition, nr 237, vilken utan ändring
eller reservation tillstyrktes av första
lagutskottet och utan debatt godtogs av riksdagens
båda kammare. Arthur Molin.
5—NFM39:l
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
