Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Senmedeltidens dödsdans. Apokalyptiska stämningar under 1300- och 1400-talen, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSDANS
emellertid till en stor del utrotade under
husit-krigen, men delvis ha dess läror utan tvivel
bibehållit sig och gå igen i en del av senare
tiders ryska radikala sekter. Vad som även
inom de segrande taboritiska kretsarna allmänt
hölls för säkert var, att världen skulle gå
under omkring år 1420. Men en
förberedelsens och prövningens tid skall komma förut,
ty Kristus kommer som en tjuv om natten att
pröva och straffa. Ingen skall känna honom,
han skall kanske vara bland dem, som du ser
gå i trasor utanför din dörr, och om du vägrar
en tiggare din hjälp, så kanske du vägrat den
åt världens kommande straffare och hämnare.
Denna tid skall vara icke frälsningens utan
hämndens tid, tempus ultionis, och ur dess
prövningar skola blott de i hjärtat rätt fromma
och trogna framgå som behållna. För alla de
andra skall helvetet öppna sig på vid gavel.
Och’ allt detta skall ske inom kort tid, så att det
släkte, som nu lever, icke skall se förgängelsen
i vanlig mening men väl det långt mera
fasansfulla: straffet och den slutliga domen.
Ett karakteristiskt motiv i den senare
medeltidens konst och litteratur är den måttlösa och
ohyggliga dödsskräcken. Att människan
fasar för döden är ju ingenting ofattbart; så har
förhållandet varit sedan urminnes tider, men
egendomligt för den slutande medeltiden är, att
denna dödsskräck ingår som ett ständigt
skönjbart, våldsamt framträngande motiv i det
dagliga livet. Sitt ursprung har denna litterära
dödsskräcksgenre hos Hermannus Contractus,
som på 1000-talet skrev sin berömda och ofta
imiterade dikt »Contemptus mundi», som i
starka färger målar den plötsliga och oväntade
dödens gränslösa fasa. Innocentius III fortsatte
hans tradition i sin skrift »De miseria humane
condicionis», slutet av 1100-talet. Ungefär
samtidigt tillkommer en annan stor dikt i samma
stil, »Vers de la mort», författad av Helinand,
en berömd och elegant världsman, vän till Filip
August av Frankrike, som plötsligt gripits av
Dödsdansscen ur Hartman Schedels »Weltchronik»
(1493).
skräck för döden mitt i sitt lyxfyllda leverne
och sökt frälsning för sin ängsliga själ i
klostret Froidemont. Denna »Vers de la mort»
avhandlar i 49 tolvradiga strofer på franska, ej
på latin, dödens förfärande verklighet och
ställer alla människor för ögonen den fara de löpa
att i vilket ögonblick som helst ställas inför
den stränge domaren i evigheten. Intressant är,
att i denna dikt människorna framställas
uppdelade efter stånd och klasser, så att envar får
sin ställning till döden klarlagd. Författarens
uppfattning stämmer här alldeles överens med
den allmänna medeltida livsåskådningen, enligt
vilken en och var efter Guds råd hade sin
ställning i världen, vadan alltså ordo, ståndet, för
envar var något gudomligt och heligt. I
anslutning till denna dikt uppkom en hel litteratur
av dikter, den s. k. Vado-mori-litteraturen,
som inskärper dödstanken som det väsentliga
i livet. Denna litteratur lever kvar ända till
barocken. Vi sågo en utlöpare av den i
Bider-manns »Cenodoxus» häromåret på
Konserthusteatern i Stockholm, i Dödens skräckinjagande
scen utanför Cenodoxus’ sjukläger.
Ur dessa stämningslägen föddes
dödsdansframställningarna, där de levandes maktlöshet
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
