Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Senmedeltidens dödsdans. Apokalyptiska stämningar under 1300- och 1400-talen, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSDANS
" ^ f
De tre levande och de tre döda. Fresk i Jodohuskapellet i trberlingen vid
Bodensjön (1400-talets förra hälft).
gentemot de döda framställes i bild: Döden
griper den ene efter den andre och släpar honom
med sig, trots hans förtvivlade motstånd. Man
märker, att här aldrig är tal om en salig
hädan-färd: tidens syndamedvetande och syndaskräck
ha så tagit överhanden, att försoningstanken
alldeles är eliminerad. Helvetet gapar för en och
var, den gudomliga nåden och försoningshoppet
är o bortglömda i fasan för dödens gränslösa makt.
Döden är här icke längre en Guds tjänare utan
tvärtom en segrande herre, som rasar som han
vill bland de till honom hjälplöst utlämnade
människorna. I de äldre formerna av
dödsdansen härskar ännu det väl ursprungligen från en
skrämmande folksaga kommande motivet, att
de döda stå upp och dansa med de levande: så
möta vi det dels på ett ställe i Laxdölasagan,
dels också i den norska sagan om de dödas
mässa, som meddelats av Asbjörnsen och Moe.
Men så småningom förvandlas framställningen,
så att det icke är de döda utan Döden själv,
härskaren över människorna, som framträder
och släpar dem med sig till sitt fasansfulla hem-
vist. Sin början tar denna
framställningsform tydligen i
begynnelsen av 1400-talet.
Den framträder bl. a. i en
bekant handskrift i Wien,
Nat. Bibi. nr 1756, som återgår
på någon bayersk
augustinmunk. I denna handskrift
berättas om en ryktbar
predikant, att han alltid för
att skaka folkets
samveten ställt dem för ögonen
döden genom att utmåla
förruttnelsens alla fasansfulla
enskildheter, upplösningen i
kistan, maskarnas verk o. s. v.,
och slutat med att låta den
döde vakna och säga: Quod
ego sum, tu statim eris (Vad
jag är skall du snart vara)!
Bakom detta förfärande skådespel av
upplösning och tillintetgörelse, så skilt från den
äldre kristna förkunnelsens milda ord om
kornet, som varder lagt i jorden för att uppstå
och bära ny frukt, reser sig i predikarens
förkunnelse den hemska bilden av fasornas
konung, som lägger sin hand på envars axel
och säger: Följ mig och bliv som den du där
ser!
Framställningen av döden som dansledare
sammanhänger helt naturligt med tidens
favoritsysselsättning, de festliga lång- och
ringdanserna, vilka plägade utföras under sång och
under ledning av en fördansare. Vi ha flera
bildframställningar av dylika danser, bl. a. i
ett par skandinaviska kyrkor. Tidigare hade
man någon gång använt bilden av Kristus som
den himmelske fördansaren, vilken leder de
trogna med sig in i sin himmelska glädje. Så
förekommer motivet använt exempelvis hos
Suso. Med den senare medeltidens mörka
skräckstämning kom motivet att vändas om
därhän, att Döden blev dansens anförare och
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
