Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Senmedeltidens dödsdans. Apokalyptiska stämningar under 1300- och 1400-talen, av O. Wieselgren - Elektronmikroskopet, av Erik H. Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRONMIKROSKOPET
majestät. Märk hur långt vi här äro från
evangeliets Kristus! Det förefaller snarare, som om
tiden velat framställa en Kristus, som på
mänskligheten tog hämnd för de Hdanden han
i sin jordiska tillvaro fått genomgå på korset.
Hjälplösheten inför dödsfasan visas bland
annat därav, att man uppfinner flera och flera
helgon, vilka få till speciell uppgift att skydda
mot den onda och oväntade döden. Vi ha redan
nämnt Barbara och Kristoffer, som inneha denna
funktion framför allt för soldaters och
krigsmäns vidkommande. Men man skapade snart
flera, så både den heliga Klara, Katarina av
Alexandria och Ursula. Den främste var dock
den helige Kristoffer, den fromme jätten, som
tjänade Kristus, därför att han givit sitt ord på
att endast böja sig för den mäktigaste. Man
trodde, att den som visat sin andakt inför en bild
av den helige Kristoffer skulle för den dagen
vara säker för bråddöd. Men vid sidan av denna
döds- och djävulsskräck sökte man också på
sina håll nå fram till en djupare syn på
dödsproblemet och en mänskligare uppfattning av
dess väsen. Denna strömning har satt sin
märkligaste frukt i dialogen »Der Ackermann aus
Böhmen», som — tidigare föga känd — numera
har framdragits av Konrad Burdach och fått en
plats bland den senare medeltidens
intressantaste själsliga dokument. Dess författare är en
kansliämbetsman vid namn Johannes von Saaz,
som levde omkring år 1400. Johannes von Saaz
var en medlem av den humanistiskt
intresserade och från Italien påverkade krets, som
samlade sig kring den lärde Johan av
Neu-markt, kansler hos kejsar Karl IV. Dialogen
ställer för våra ögon en make, som förlorat sin
unga hustru i barnsäng och nu ställer Döden
till rätta för hans grymhet och fordrar
räkenskap av honom. Inför Guds egen domstol vill
han träda fram med Döden som motpart och
av Gud begära rättvisa i den pinade och
plågade mänsklighetens namn. Diktaren ställer här
Döden och Gud i motsats mot varandra, en
egendomlig och för tidens andliga spänning
betecknande tanke. Döden står här i linje med
Djävulen som människornas fiende och
upphovet till det onda på jorden. Men Döden
försvarar sig med stolt och kraftfullt
maktmedvetande: han talar alltid i pluralis majestatis,
»Wir Tod», och kallar sig med majestätstitlar
ungefär som kejsaren i kansliernas pompösa
formuleringar. Han tillbakavisar människans
anklagelse att vara en ödeläggande makt och en
Guds fiende. »Döden», säger han, »är Guds
hand och ett medel i hans höga vilja.» Varje
levande är Gud sin död skyldig, döden ingår i
den gudomliga världsplanen. Men den är också
nödvändig för livets eget upprätthållande, ty
— och här mänger sig en intressant sociologisk
och naturalistisk synpunkt i framställningen —
vart skulle det taga vägen med världen, om icke
Döden skaffade plats för nya människor?
Döden som straff för synden är en tanke, som
författaren allt mer och mer skjuter åt sidan.
I stället framträder tanken på naturens
ordning, vilken nästan tränger den religiösa
synpunkten åt sidan. Det är en från antikens
stoiska filosofi härstammande tanke, som här
dyker upp och förebådar en ny tid och ett nytt
tänkesätt. O. Wieselgren.
ELEKTRONMIKROSKOPET.
I ett vanligt mikroskop kan förstoringen ej
drivas hur långt som helst. När en viss gräns
har nåtts, erhålles vid ökad förstoring
visserligen en större bild, men inga ytterligare
detaljer framträda. Mikroskopets
upplösnings-förmåga är sålunda begränsad, beroende på att
man ej kan avbilda föremål, som äro små i
förhållande till det använda ljusets våglängd.
Genom särskilda anordningar, t. ex.
immer-sionsobjektiv, har man nått en
upplösningsförmåga, motsvarande ^/s av våglängden; med
sidobelysning kan man nå en upplösning ned
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
