Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Rustkammaren från Valsgärde. Hur en svensk 600-talskrigare såg ut, av Sune Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v ALSGÄRDE
barbarer utan säkerligen i mångt och mycket
lika goda européer som flertalet riddare.
De mantlar, som jag nyss beskrivit, stödd
dels på fynd av tygfragment ur
Valsgärdegra-varna, dels på samtida teckningar från skilda
håll i Norden (framför allt på gotländska
bildstenar), äro sålunda ungefär desamma, som att
döma av bild och skrift samtidigt buros av
herrarna vid det frankiska hovet. Men i övrigt
var nog ej mycket lån från den dåtida kulturen
i det kristna Europa. De allra flesta föremålen
ur Valsgärdegravarna äro nämligen uppländska
arbeten, som sakna fullständiga motsvarigheter
annorstädes från merovingertid. De beteckna
ett lokalt, högst anmärkningsvärt arv från långt
äldre skeden.
I allmänhet nödgas vi gå till 400- och
500-talen för att återfinna den utomnordiska miljö,
ur vilken modellerna ytterst hämtats.
Hjälmarna gå sålunda tillbaka på förebilder, som
buros av krigarna i det senromerska kejserliga
livgardet. Svärdens fästen och skidor erinra
starkt om vapen, som under de stora
folkvandringarnas tid fördes av germanska krigare även
på kontinenten. Den egendomliga, om ring i
märla erinrande utväxt, som ses på ett av de
avbildade svärdfästenas översta del, är en i
förgylld brons utförd imitation av de massiva
guldprydnader av samma form, som gjordes
och buros under »guldåldern», d. v. s. omkring
500. De granatinläggningar, som svärdfästena
bära, äro endast förenklade repliker av de
ypperliga guldsmiden, som fördes hit eller
gjordes här vid nyssnämnda tid, värdiga
motsvarigheter till de dyrbara vapen, som år 483
lades ned i den frankiske konungen Childeriks
grav.
Det var goterna, som under sin vistelse vid
Svarta havets strand tillägnade sig denna
förnäma guldsmedskonst av orientaliskt ursprung
och spredo dylika alster bland kontinentens
germaner. Men än tydligare tala vissa andra
föremål om lån från asiatiska ryttarfolk. Detta
gäller om sadeln, som romarna ej kände och
som man i allmänhet trott ha blivit införd i
Europa först under vår medeltid men som nu
är känd genom flera svenska fynd alltifrån
400-talet. Enligt en nyligen av fil. lic. Greta
Arwidsson utförd undersökning har icke heller
den märkliga Valsgärdebrynjan kända
förebilder i vare sig romersk eller annan rent
europeisk kultur. Endast i Asien och vid Svarta
havets strand kan man tills vidare finna
påtagliga motsvarigheter.
Valsgärdehövdingens vapenskrud är alltså
sammansatt av en rad föremål, som väl alla
få antas bero av lån — ty blott barbariet var
en gång fosterländskt! —, men det gäller här
lån, gjorda vid skilda tillfällen, från skilda folk,
mestadels sekler före nedläggningen, ja, i
allmänhet långt före tillverkningen av beskrivna
föremål. Det gäller alltså lån, som blivit fullt
ut tillägnade av låntagarna. Just detta, att man
icke bara roffat åt sig en mängd främmande
föremål utan även förstått nyttja dem och
efterbilda dem, ger den uppländska
mero-vingertidskulturen dess adelsmärke.
När vi t. ex. i Skokloster beundra mängderna
av härliga vapen och andra praktföremål, som
»räddats» från Lilla sidan i Prag i det trettio-
Bild 12. Handgreppet från baksidan av en sköld.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
