Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Gustaf Fredrici och Martin de Ron. Wienklassicism i svensk tonkonst, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRICI – DE RON
dessa »brott mot de musikaliska lagarna». Det
personliga förhållandet mellan dem synes
emellertid ej ha rubbats av denna oförenlighet
i åsikterna om de musikaliska uttrycksmedlens
användning. Däremot torde Fredricis
egendomliga lynne ha bidragit till att han ej
mera fick tillträde till de musikälskande
högadliga hus, där han hade introducerats genom
Mozarts förmedling. Måhända sammanhängde
denna sociala deklassering även med den
omständigheten, att han kom på spänd fot med
Sveriges chargé d’affaires i Wien, F. S.
Silverstolpe. Mullers misstanke, att brytningen kunde
sammanhänga med Fredricis antagande av ett
namn, som skulle kunna antyda hertig Fredriks
förmenta faderskap, kan möjligen ha fog för
sig. I alla händelser drogs underhållet från
Sverige in vid samma tid, och Fredrici råkade
i svårt pekuniärt nödläge.
Från tiden 1793 till Fredricis död 1801 äro
Mullers anteckningar om vännen ytterst
ofullständiga och ha förmodligen delvis också gått
förlorade. Av dem, som finnas bevarade,
framgår likväl, att sjukdomen med tiden tog
en ödesdiger vändning, som bl. a. medförde,
att alla hans vänner med undantag för Miiller
drogo sig undan från hans sällskap på grund
av de för omgivningen mycket obehagliga
symtom, som medföljde sinnessjukdomen.
Genom Haydn hade han stiftat bekantskap med
Beethoven, men denne, som själv ej alltid var
så hänsynsfull mot sin omgivning, stöttes snart
bort genom Fredricis egocentricitet och
obalanserade lynne. Dittersdorf, som synes ha
skattat Fredricis talang som musiker mycket
högt, drog sig även tillbaka, sedan han
förgäves hade sökt skaffa honom anställning som
kapellmästare hos en böhmisk adelsman.
Miiller förblev honom dock trogen och det trots
att han med tiden helt fick dra försorg om
honom. Ända från Fredricis första dagar i
Wien hade han upplåtit ett rum åt honom i
sin lilla våning, och det är denna omstän-
Bernhard Crusell.
dighet vi ha att tacka för att vi över huvud
ha några av hans verk bevarade. Miiller
fruktade nämligen, att Fredrici en dag skulle
förstöra sina verk — vilket han också mycket
riktigt gjorde —och skrev därför i smyg av
dem han kunde komma åt. Tyvärr kopierade
han dem ej i partitur utan drog ihop dem i
ett slags klaverutdrag, som, utom det att de
voro bemängda med fel, så gott som helt och
hållet sakna anvisningar om instrumentation,
tempo- och föredragsbeteckningar.
Miiller börjar sina anteckningar med en
gripande skildring av Fredricis död, nedskriven
natten efter den tragiska händelsen. Han hade
kommit invacklande i en klosterkyrka med ett
blödande sår i hj ärttrakten. De närvarande
munkarna, vilka togo för givet, att han hade
varit utsatt för ett överfall, togo hand om
honom, lade honom tiU sängs i en klostercell och
skickade efter Miiller. Denne stannade till
slutet, som inträffade tidigt på natten.
Återkommen till deras gemensamma bostad,
upptäckte han, att Fredrici gjort allvar av sin
föresats att förstöra alla sina manuskript, däribland
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
