Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Sparlösastenen i ny tolkning. Åsyftar runristningen en hövdingatragedi? av Hugo Jungner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPARLÖSASTENEN
pen mellan bröderna Erik och Alrik, vilka stredo om
vem som hade de bästa hästarna och för den skull
dödade varandra). Jag har därför återupptagit en
gammal tanke, att det här talas om »segerhästarna»,
som den i ättefejden segrande Öjuls visat sig äga.
Strof 6 har väl bevarade runor men ett hittills
ovisst innehåll.
Styckena 7 och 8 äro sannolikt utförda av en
medhjälpare till runomästaren.
Stycket 7 erinrar om ingressen till Rökinskriften och
hör — ehuru I blivit avglömt — till det mera säkra i
inskriften; emellertid har docenten Ivar Lindquist i
ett föredrag uttalat en annan mening om betydelsen
av även dessa runor. Rök och Sparlösa ha
övervägande samma slags runor: »svensk-norska», Sparlösa
dock en äldre a-typ.
Strof 8. Räginkundu, »gudastammande»,
förekommer också på den »urnordiska» Fyrungastenen,
anträffad 1,5 mil från Sparlösa. Slutet av stycket är
ovisst i flera detaljer. Kanske anges runomästaren,
och med en namnform, som hänvisar till fornengelskt
språk (Jodar = Edgar?). Knappast: »runorna, de
heliga där (på stenen), som Alrik — skrev».
Raderna 9—11 innehålla den märkliga
»prästtavlan». Den är skriven av prästen själv (utur) med
egenartade, bakåtvända runor, delvis med förkortning,
så att blott begynnelsebokstäverna utsättas. Med
runornas bindande makt håller han de döda inom sin
sfär samt skyddar graven och de levande. Därpå
bjuder han den döde öjuls att »frejdad och ljus»
fullborda sin färd till stamfaderns himmelska boning. Det
är begravningsmässan över Eriks förödda ätt. Alrik
står som enda arvtagare och segerherre. Har
sedermera också han (jfr Ynglingatal) fallit för
släkthämnden?
Skulle här framlagda förslag till översättning
vara i väsentliga stycken riktigt, har
situationen varit denna:
I Västergötland fanns vid övergången mellan
folkvandringstid och vikingatid (slutet av
700-talet) en hövding vid namn Erik. Han hade
flera söner: Ama(?), Dag och Öjuls. Över
familjen kom olycka i form av split och tvedräkt,
vartill Erik uppges vara skuld. Denne,
»fadern», höll med somliga och stod emot andra.
Sonen Öjuls fick bistånd av Alrik, vars
släktförhållande till ätten ej anges (Öjuls’ farbror?).
Det kommer till en uppgörelse; Erik försvinner
ur historien, och hans söner Ama(?) och Dag
dö, »okära för Alrik». Makten tillfaller då
Öjuls, som en tid är sitt folks härskare och
lyckogivare (»Öjuls gav»). När också han dör,
erhåller Alrik även formellt makten. Han reser
över sin vän Öjuls en präktig vård, prisar i
»gudastammande runor» den döde Öjuls för
hans kungalycka och bjuder honom — synes
det — att nå fram till »Nattens son», d. v. s.
ljus- och solguden Fröj, till vilken ju
Ynglingakonungarna i Uppsala räknade sina anor.
Sparlösastenen kommer att få betydelse för
en rad av vetenskaper. Språkmännen erhålla
en del nya språkformer och upplysningar om
ordens användning. Runologerna få en oväntad
kunskap om Rökrunornas utbredning och ett
nytt skäl för den meningen, att de
»svensknorska» runorna snarare böra kallas
»norsksvenska». För religionshistorien har inskriftens
avslutning, »prästtavlan», särskild vikt. Vi få
veta något hur prästen i vårt land fungerat vid
en förkristen jordfästning. Fatalt, att stenen
skulle behöva tilljämnas med släggor!
Om Västergötlands politiska ställning vid
den tiden veta vi så gott som intet. Nu
uppställas åtminstone en rad frågor, som kanske i
sinom tid skola besvaras. På några ställen har
i det föregående hänvisats till Ynglingatal, en
dikt, som anses vara författad av den norske
skalden Tjodolf vid slutet av 800-talet, sålunda
efter all sannolikhet åtskilligt senare än
grav-kvädet på Sparlösastenen. Ynglingatal har
använts av Snorre Sturlasson (t 1241) och ligger
till grund för hans Ynglingasaga. Snorre
berättar hur brödrakonungarna Alrik och Erik i
Uppsala tävlade om vem som hade de bästa
hästarna och citerar ur Ynglingatal om
brödernas död:
Alrik föll,
där åt Erik
broderns vapen
bragte döden,
och med hästens
huvudremmar
Dags ättlingar
dräpte varandra.
Ej förr man sporde,
att Inges ätt
bar i striden
betsel som vapen.
(Emil Olsons översättning.)
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
