Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Människobilden i modern psykologi, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKOBILDEN
bilden, det tillhör människans sanna verklighet.
Ett försök att fastställa vad människan är med
abstraktion från vad hon borde vara måste
ovillkorligen ge en skev bild av vad hon
verkligen — är.
Det är alltså från psykoterapien, som de
drivande impulserna till utgestaltande av en på
samma gång empirisk och ideal människobild
utgått. Det böra, som denna människobild
innesluter, är grundat på ett vara, dess första
bud lyder: bliv den du är! Men vem är jag?
Med denna fråga formuleras icke problemet
om människan i allmänhet utan om den
enskilda individen som sådan. Men den är
såtillvida ett allmänmänskligt problem, som just
detta är en för nutidens människa i allmänhet
vida mera aktuell fråga än för forna tiders
människor. Då hade den närmast betydelse
endast för de stora skapande andarna, medan
genomsnittsmänniskan var helt inbäddad i sitt
kollektiv. Den individuella frigörelse, som
renässansen förkimnade, berörde
huvudsakligen ett ganska fåtaligt skikt. De idéer, som
den västerländska demokratien lever på, grunda
sig icke så mycket på erkännandet av
individualitetstanken som sådan som fastmer på tron
på ett i alla individer immanent förnuft, som
kräver frihet som sin livsluft. De återfall till
ett kollektivtänkande av annan art, som vi på
sistone måst inregistrera inom den
västerländska kulturvärlden, bero alltså av ett annat
svar på frågan: Vad är människan?
Det är en från antiken stammande tanke,
att det väsentliga i alla ting är deras idé, det
för många skilda individer lika och
gemensamma. Det för människan väsentliga var
hennes förnuft, som var överindividuellt; det
individuella och tillfälliga hade sin grund i
materien. Materien var individuationsprincipen,
som på olika sätt inskränkte och modifierade
den överindividuella förnuftigheten hos
människan. Idén var för Platon mera verklig och
mera värdefull än individen. Detta betraktelse-
sätt ger upphov till den idealistiska
människobilden.
Frågan: vad är jag? kunde emellertid
besvaras även på annat sätt, t. ex.: Jag är materia.
Därav uppkommer den materialistiska
människobilden, förfäktad av Demokritos och av
åtskilliga materialistiska filosofer på 1700- och
1800-talen. Men gemensamt för båda
åskådningarna var deras rationalistiska eller
logo-centriska betraktelsesätt. De äro olika
accen-tueringar av den gamla dualistiska
människouppfattningen, där kropp och själ ställas mot
varandra utan att man egentligen kan förklara
deras inbördes relation. Idealismen
accentuerar den som förnuftig uppfattade själen,
stundom ända därhän, att kroppen betraktas
som en fiende (platonismen), stundom så, att
materien ytterst blir en produkt av själen eller
förnuftet (den tyska idealismen på 1800-talet).
Materialismen accentuerar det kroppsliga, så
att tankarna bli hjärnans avsöndringar,
liksom urinen är njurarnas (Vogt).
Hos den medicinska psykologiens store
ban-brytare, Sigmund Freud, kunna vi ännu skönja
denna logocentriska eller rationalistiska
människouppfattning i dess materialistiska form.
Den själsliga dynamiken härstammar enligt
Freud från vissa elementära driftgrupper, som
han slutligen sammanfattar tinder
beteckningarna livs- och dödsdrifter. De förra yttra
sig framför allt i sexualiteten, de senare som
aggression och förintelselusta. Till grund för
dessa drifter ligga enligt en hypotes av Freud
specifika kemiska reaktioner. Häri framträder
det materialistiska i hans system men samtidigt
en antydan om på vilken väg han vill komma
till rätta med dessa drifter. Han vill såvitt
möjligt är komma till rätta med dem genom att
låta förnuftet anvisa dem deras rätta plats i
realitetens värld. Freud är en logocentrisk
materialist. Men han är till sist ganska
pessimistisk beträffande möjligheten att på denna
väg bli herre över driftlivet, speciellt destruk-
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
