Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Människobilden i modern psykologi, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKOBILDEN
tionsdrifterna. I ett av hans sista arbeten, »Das
Unbehagen in der Kxiltur» (»Vi vantrivas i
kulturen»), kommer denna pessimistiska
stämning tydligt i dagen: förnuftet förmår så föga
mot den blinda driften; »intellektets primat»
är ett åtrått men svåruppnåeligt mål. Trots
sin sympati för det kommunistiska
omdaningsförsöket hyser han sina dubier om vad
kommunisterna skola ta sig till, när de utrotat den
siste borgaren. Historien håller redan på att
ge svaret. Detta svar synes innebära, att den
materialistiska människobilden, omsatt i levande
livet, förintar sig själv: den kommer inte till
rätta med sin destruktionsdrift.
Inga logocentriska människobilder räcka till
för att täcka livets irrationalitet. En kritiker av
psykoanalysen (Prinzhorn) har sagt, att
livs-totaliteten för Freud skrymper samman till »ett
logicistiskt system av tänkbarheter». I motsats
härtill söker den biocentriska naturalismen att
förlägga tyngdpunkten till det irrationella, till
bios i stället för logos. Kring detta baner fylkas
livsdyrkare av alla schatteringar. Deras store
överstepräst var tidigare Friedrich Nietzsche; i
våra dagar har läran fått en filosofisk
avrund-ning av Ludwig Klages. Nietzsche riktade sitt
hån mot den idealistiska människobilden:
»’Leib bin ich und Seele’ — so redet das
Kind... Aber der Erwachte, der Wissende
sagt: ’Leib bin ich ganz und gar, und nichts
ausserdem; und Seele ist nur ein Wort fiir
etwas am Leibe ... Es ist mehr Vernunft in
dei-nem Leibe als in deiner besten Weisheit.’» Men
det är en markant skillnad mellan
livsdyrkar-nas bekännelse till naturen å ena sidan och de
logocentriska materialisternas å den andra. För
Klages står inte minst den materiella
nutidskulturen, den tekniska rationaliseringen, i
skottgluggen. Den stora fienden är för honom
anden — själens vedersakare, som han kallar
den. Anden — varmed Klages egentligen
förstår intellektet — är något för människans
egentliga väsen främmande, som smugit sig in
utifrån för att föröda livet. Klages är dualist,
men dualismen går för honom icke mellan
kropp och själ utan mellan själ och ande, och
Klages tar därvid klart parti för själen emot
anden. Han är, har man sagt, »en maniké med
omvänt förtecken». Själens liv förlöper i en
värld av bilder (»Die Lehre von der
Wirk-lichkeit der Bilder»), under det att sådana
kategorier som kropp, ting, vilja och ändamål
tala andens förhatliga språk. I vår kultur har
anden slutit ett onaturligt förbund med
kroppsligheten, som den avsjälat och gjort till
redskap för sina livsfientliga syften. Den sanna
människan är enligt Klages en del av det
levande natursammanhanget, och är hon något
mer, är hon en viljeenhet med bestämda
avsikter och syftemål, så är detta något som hon
icke borde vara, det är en »verbrecherische
Auflehnung des ichgestaltigen Geistes gegen
die kindschaftliche Zugehörigkeit auch des
Menschen zum Reiche der Grossen Mutter».
Med något mera aktiv betoning framträder
den biocentriska människobilden även i den
blod- och raslära, som av Alfred Rosenberg
förkunnas som Tredje Rikets rätta
livsåskådning. Individen försvinner i kollektivet, men
icke i idealismens kollektiva förnuft, som
utgör en grimdval för 1789 års idéer, utan i
folkgemenskapens kollektiv. Det är i själva
verket blott det andra alternativet, icke den
tredje utvägen, om därmed skall förstås en
nyskapande syntes, som överspänner två till synes
oförenliga motsatser. Denna syntes
sammanhänger med en helt annan syn på
individualiteten, varvid frågeställningen förskjutes från
problemet: vad är jag? till frågan: vem är jag?
Icke heller den s. k. individualpsykologien,
som grundades av Alfred Adler, kan sägas ge
något svar på denna fråga. Han ser nämligen
individualiteten övervägande från den
patologiska synvinkeln, i dess osunda och osakliga
yttringar. Människans individualitet förväxlas
av Adler med individualism, en jagisk vilja till
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
