Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Dostojevskijforskning i Sovjetryssland, av Astrid Bæcklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOSTOJEVSKIJFORSKNING
ter begår självmord. Dostojevskijs egna
anteckningar om vissa alldagliga fakta ur »vår
intressanta och så säregna tid» ge exempel på de
missförhållanden, som vid denna tid rådde i
Ryssland. »Affären Kroneberg», som rörde sig
om huru en fader grymt misshandlat sin
sjuåriga dotter för en obetydlig förseelses skull
och likväl frikändes av rätten med den
motiveringen, att han ju »i alla fall var hennes far,
ehuru en dålig pedagog och uppfostrare»,
upprörde Dostojevskij och hans samtid och har
säkerligen spelat en betydelsefull roll vid
gestaltandet av de värnlösa och illa behandlade barn,
som uppträda i »Bröderna Karamasov».
Dolinin, såsom den objektive men ändock i
möjligaste mån ideologiskt rättrogne forskaren,
uppehåller sig länge vid denna fråga om
barnen. På den punkten mötas nämligen utan varje
tvivel den marxistiska läran och Dostojevskijs
åsikter. På grund av sin konsekvent
genomdrivna religiositet, sin till självförintelse drivna
ödmjukhet inför den ortodoxa kyrkan, inför
tsaren och det mänskliga domslutet, hade
Dostojevskij och hans verk kommit i konflikt med
det kommunistiska samhället, som för en häftig
antireligiös propaganda.
Forskningen delar upp hans litterära
verksamhet i två delar: tiden före och efter
Petra-sjevskijaffären. Dostojevskij var till en början
samhällskritiker. Han deltog i de samkväm,
som anordnades hos Petrasjevskij, där
förbjuden socialistisk litteratur, framför alltFourier och
Pierre Leroux, lästes och diskuterades. Kretsen
sprängdes genom deltagarnas häktning (1849),
och efter nio månaders fängelse i Peter
Paulsfästningen dömdes Dostojevskij till döden. Den
makabert iscensatta benådningen är väl känd:
fångarna fördes till schavotten och fingo i
vinterkylan utbyta sina kläder mot den vita
dödsskjortan. Först i sista ögonblicket kom en kurir
från tsaren med benådningsbeslutet. Det
berättas t. o. m., att den person, som fick i
uppdrag att uppläsa detta protokoll, led av svårt
talfel. Några av fångarna härdade icke ut utan
blevo vansinniga. Dolinin framhåller särskilt
det moment, då de dödsdömda före benådningen
av den ryske prästen räcktes ett krucifix att
kyssa. Ingen av dessa »gudsförnekare och
världsomstörtare» underlät att beröra
Kristusbilden med sina läppar. Från detta
ögonblick anser han, att Dostojevskijs nya
livsinställning stammar. Under de hårda åren i
Sibirien, under soldatåren och sedermera i
förvisningen ser han räddningen i sin bibel —■ för
övrigt den enda läsning han hade tillgång till —
och i de sällsynta kyrkobesöken.
Petrasjevskij anhängarna hade sänts till olika
straffanstalter. Dostojevskij kom till
tukthusfängelset i Omsk, medan hans ovan nämnde vän
Plesjtjejev blev soldat i fästningen i Orenburg.
Först efter sex års skilsmässa upptogs
brevväxlingen mellan dessa båda olyckskamrater,
som jämnt tio år tidigare tillsammans fått njuta
den första ryktbarhetens sötma. Då hade
Plesjtjejev fått en diktsamling tryckt, och »Arma
människor» hade gjort Dostojevskijs namn
välkänt. Det var Plesjtjejev, som återknöt
förbindelsen. Hans första brev förefalla försiktiga till
ordalydelsen, av allt att döma mindre av
fruktan för vännens obeständighet än för
tsarpolisens vaksamma öga. Han vänder sig till
Dostojevskij i den fasta övertygelsen, att denne
förblivit sina socialistiska ideal trogen. Ej heller
när det senare kom till ett personligt
sammanträffande, kunde eller ville Plesjtjejev förstå,
att vännen förändrat sig och helst ville göra sig
fri från det gamla. För övrigt har
brevsamlingen stort intresse genom det intima ljus den
sprider över den tidens ryska litterära kretsar.
Plesjtjejev hade fått mildare dom och kunde
några år tidigare än Dostojevskij återvända till
Petersburg och Moskva, varifrån de flesta av
hans brev äro daterade. Hans omdömen om en
del av författarkollegerna äro både drastiska
och tillintetgörande; Nekrasov beskrives såsom
maniskt snål, Saltykov-Sjtjedrin som en mycket
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
