Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Insulinbehandling av sinnessjukdomar, av R. Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSULINBEHANDLING
försvinner förmågan att med blicken följa en
kontinuerlig rörelse, vilken i stället delas upp
i delrörelser, ryckande, som de olika bilderna
på en kinematografisk filmremsa. Och allt detta
har visserligen uttalad verklighetskaraktär men
uppfattas dock av den förgiftade som ett
abnormt fenomen.
Förutsägelsen att hormonerna skulle visa sig
utöva påverkan på det psykiska skeendet har
således visat sig slå in. Det är tydligt, att vi i
insulinet ha ett ämne, ägnat att påverka vårt
själsliv lika mycket, lika kraftigt och lika
dramatiskt som trots något hittills känt utifrån
infört agens, alkohol, eter, koloxid, meskalin.
Och detta dramatiskt Verkande ämne är en av
kroppens egna vätskor, vars betydelse för
själslivet vi således kunna ana. Nervsystemet med
hjärnan står under direkt och ständig påverkan
av detsamma. I massiv giftdosis har det
stormande verkningar, stämningsändringar, ångest,
hallucinationer, medvetslöshet; vad det
kontinuerliga normala tillflödet av småmängder har
för betydelse för själslivet, därom veta vi föga
eller intet.
Det är helt naturligt, om vi fråga oss: skall
studiet av dessa giftverkningar kunna giva oss
någon inblick i det stora okända, som själslivet
utgör, sett från biologiens aspekt, all
forskningsmöda till trots? Äro de förändringar i
själslivets substrat, som signaleras av de utåt
synliga giftverkningarna, bestående, eller äro
de av reversibel art? Och om det förra är fallet,
kan man då rentav tänka sig ett planmässigt
påverkande av psyke med utnyttjande av detta
eller andra hormoner?
Ett jakande svar på denna sista fråga menar
sig österrikaren Manfred Sakel kunna ge genom
sin metod att med insulininsprutningar
gynnsamt påverka vissa sinnessjukdomar. Sakels
insulinbehandling gällde från början ej
sinnessjuka i vanlig mening. Han sökte, ledd av
teoretiska överväganden, hos morfinister med
insulin motverka de abstinensbesvär, som följa
på morfinets borttagande. Härvid kunde det ej
undvikas, lika litet som vid
diabetesbehandlingen, att någon gång en överdosering av
insulinet ledde till förgiftningssymtom. Och det
var erfarenheterna från dessa oavsiktliga
förgiftningar, som ledde Sakel till den behandUng
av vissa sinnessjukdomar, vilken sedermera
kommit att väcka ett enormt uppseende all
världen över. Bakom denna Sakels metod
ligga således, som så ofta inom medicinen är
fallet, rent tillfälliga iakttagelser.
Dessa iakttagelser, som sålunda ledde Sakel
till utarbetande av hans metod, hänföra sig i
huvudsak till de fenomen, vilka äro bundna vid
den av insulin framkallade medvetslösheten,
komat, och vid medvetandets återvändande. Det
måste erkännas, att dessa på konstlad väg
framkallade rubbningar i medvetandet höra till de
ingalunda alldagliga biologiska fenomenen.
Någon timme efter insulinets insprutande börjar,
samtidigt som sockerhalten i blodet starkt
sjunker, en sakta inträdande beslöjning av
medvetandet, vilken, om insulindosen är tillräckligt
stor, ytterligare någon timme senare övergått i
fullständig medvetslöshet, koma. Detta koma
kan se ut som en vanlig djup sömn, blott
refraktär mot vanliga väckningsförsök. Den kan
också vara förenad med motoriska fenomen,
alltid finnas tecken till att inom det vegetativa
nervsystemet vågorna gå höga, vågrörelser,
vilkas lagar vi ej känna. Spontant eller som följd
av sockertillförsel sker så uppvaknandet ur
komat. Det är detta uppvaknande och vad
därmed sammanhänger, som framför allt väckte
Sakels intresse och ledde honom in på tanken
att utnyttja dessa fenomen terapeutiskt.
Uppvaknandet kan var högst dramatiskt.
Dramatiskt framför allt där det, som i vissa fall kan ske,
rentav är svårt att hos den uppvaknande
återfinna den psykiska individ, som man haft
framför sig före komat. Sakel tyckte sig märka, att
nervsystemets under komat utsläckta funktioner
vid uppvaknandet återvände i en alldeles speciell
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
