Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Insulinbehandling av sinnessjukdomar, av R. Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSULINBEHANDLING
lats insulin (av lat. insula, ö, efter de cell-öar
inom körteln, där det bildas), så har han
därmed givit oss i handen en möjlighet att på
konstlad väg tillföra diabetikern detta i dennes
egen organism saknade, livsviktiga hormon.
Insulinet har ju också sin första och hittiUs
viktigaste uppgift i behandlingen av diabetes.
Rätt snart visade det sig, att insulinet kunde
få annan användning än vid sockersjuka. Den
sänkning av blodsockerkoncentrationen, som en
måttlig dos insulin medför, åtföljes av en stark
hungerkänsla, och insulininsprutningar ha i
därför lämpade fall fått ingå som led i
gödku-rer. Tillfört samtidigt med socker, synes det
också verka skyddande mot vissa
förgiftningstillstånd. I här föreliggande sammanhang är
det emellertid en annan sida av insulinets
verkan, som tilldrager sig uppmärksamheten, och
det är dess verkningar på psyke.
En svensk forskare, som under vårt
århundrades första decennium sysslade med den då
unga forskningen på insöndringsorganens
område, utbrast en gång, siande om en
jätteutveckling, som han väl mera anade än förutsåg:
»Ack vad det en gång blir bekvämt, då vi
kunna frigöra oss från beroendet av alla
stämningsväxlingar och indispositioner — när man
är ledsen tar man en spruta extrakt från en
körtel, är man trött en spruta från en annan,
och på måndagsmorgonen en dos från en tredje.»
Våra senaste erfarenheter om insulinverkan ha
på ett slående sätt aktualiserat den nu åldrige
forskarens (det var professor J. Aug. Hammar
i Uppsala) halvt skämtsamma profetia för 30
år sedan. Det är tillfälliga överdoseringar av
insulin, som först kommit att ge oss en liten
aning om de säkerligen oändligt komplicerade
sammanhang, som råda mellan
insöndringsorganens verksamhet och det psykiska skeendet.
Sådana tillfälliga överdoseringar kunna
svårligen undvikas vid behandlingen av diabetici.
De ha visat sig medföra rubbningar i de
psykiska förloppen av varierande art och växlande
grad, ända till fullständig medvetslöshet. En
ung intelligent diabetespatient har småningom
lärt sig att av sina subjektiva förnimmelser
avläsa insulinverkan, en avläsning, som rätt väl
kunnat kontrolleras genom
blodsockerbestämningar. »Jag blir vid för stor insulindos», säger
hon själv, »trött, retlig, får lätt att gråta, eller
ibland omvänt, blir livligare, talar mera än jag
eljest brukar, skrattar lätt.» Hon talar också
om motorisk oro, svårighet att vara stilla. När
hon, såsom någon gång skett, fått en allvarlig
insulinkänning med medvetslöshet, upplever
hon uppvaknandet såsom något dramatiskt. Det
är förenat med ångest: »Ur kampen mot dvalan,
tankeförvirringen, ur strävandet att återvinna
självkontrollen särskilja sig på ett underligt
klart sätt bilder, ljud och föreställningar, som
envist hålla sig kvar. En förgiftning under
sömnen förenas hos mig nästan alltid med ovanligt
livliga men oklara drömmar. Dessa drömmar
kunna sedan fortsätta under de första
minuterna av halvt medvetande. Jag känner mig på
något sätt delad, själv både handlande och
iakttagande på samma gång. Så vaknade jag en
gång med den fasta övertygelsen, att jag var
en helt annan person och att jag var blind. Och
ändå låg, fastän liksom passiv och dunkel, den
rätta föreställningen om min person i
bakgrunden. Känslan av ångest försvinner allteftersom
medvetandet blir klarare, men en vanligen stor
trötthet och nedstämdhet kunna finnas kvar
flera timmar efteråt.» Ungraren Benedek har
särskilt studerat de rubbningar i
förnimmelserna, som medfölja insulinförgiftningens
mellanstadier, före medvetslösheten, komat. Han
finner hallucinatoriska fenomen, påminnande
om en annan förgiftning, med drogen
meska-lin. Hit höra säregna ändringar i
rumsuppfattningen, rummet ändrar form, blir utdraget i
ena riktningen, väggarna bågna, raka konturer
krokna, egendomliga hallucinatoriska
förnimmelser av rörelse, personerna i omgivningen
synas på ett bisarrt sätt vrida sig, rotera. Ibland
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
