- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
347

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Moderna sjömätningsmetoder, av Per Collinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJÖMÄTNINGSMETODER

kontakten med de säkerhetsanstalter på kusten,
som skola leda fartyget i hamn.

Under segelfartygens tid var osäkerheten
vida större. Visserligen voro dåtidens loggar
inte så dåliga, som somliga velat göra gällande,
utan man kunde med dem bestämma farten
rätt väl. Dåtidens navigatörer kunde också
ganska noga uppskatta farten ur segeltrycket,
vågsvallet och sjöhävningen, och likaså kunde
erfarna navigatörer med framgång uppskatta
skeppets avdrift och ta hänsyn därtill.

Det hörde dock ej till sällsyntheterna, att
fartygets osäkerhetsområde i ogynnsamma fall
kimde växa till tio eller tjugu nautiska mil på
ett dygn. För varje dag utan ortsbestämning
växte felet, så att man efter en vecka till sjöss
utan klart väder kunde navigera med ett
osäkerhetsområde av ett femtiotal nautiska mil,
d. v. s. ett hundratal kilometer eller mer än
avståndet mellan Gotland och fastlandet. Det
lär mer än en gång ha förekommit, att fartyg
strandade på Bohuskusten, när befälhavaren
ännu trodde sig vara ute i Nordsjön. Då kust
och fyrar vanligen urskiljas först på tio till
tjugu nautiska mils avstånd, förstår man
kanske det värde en förgången tids navigatörer
satte på en god utkik.

De nutida fartygens osäkerhetsområde är så
litet, att det sällan överstiger tio nautiska mil
för ett väl utrustat och väl navigerat fartyg.
Med väl utrustat mena vi då, att det bland
annat är försett med radiopejlapparat och
ekolod men ej nödvändigt med gyrokompass och
självstyrning. I gynnsamma fall går
osäkerhetsområdet ej upp till mera än ett par, tre
nautiska mil; en klar dag i skymningen eller
gryningen kan det omedelbart efter
stjärnhöj-dernas observation och beräkning krympa till
en å två nautiska mil.

Denna växande noggrannhet i
ortsbestämningen till sjöss kräver självfallet en stor
noggrannhet hos de sjökort, på vilka navigatören
skall avsätta sina observationer över fartygets

läge. På främsta platsen i detta avseende står
numera Förenta Staternas skickliga kår av
hydrografingenjörer, och följande redogörelse
avser att beskriva ett par av de metoder, som
dessa använt för att långt ute i Atlanten göra
de noggrannaste och effektivaste
sjömätnings-arbeten, som ännu ha presterats.

Här som ofta eljest har ett stort framsteg
sett dagen genom att svårigheter av ovanlig
storlek tvingat till ovanlig kraftansträngning.
Trafikleden Västeuropa—Nya England är
världens huvudpulsåder, och de fartyg, som från
oceanen styra in mot Förenta Staternas
östkust, äro världens största. Golfströmmens
närhet gör, att dimmor ofta försvåra navigeringen,
och oceanbottnen är utanför Nya Englands kust
så svagt lutande och oregelbunden, att man
inte har mycken ledning av lodet. »A region
of tumbled hills underwater», säga de
amerikanska sjömätarna. Och en region av dimmor
ovan vattnet.

De stora passagerarfartygens fart är tjugu till
trettio knop, d. v. s. de tillryggalägga på ett
dygn 480 till 720 sjömil eller 900 till 1 300
kilometer. Följaktligen behöva de bestämma sin
position långt från land för att vara säkra om
sitt läge vid angöringen, d. v. s. när de få sikte
av land och skola löpa in i hamnen.

De gamla segelfartygen använde lodet endast
nära kusten. Har man en hundra famnars lodlina
(på större djup är det svårt att tydligt känna,
när lodet tar botten), så finner man, att djupen
ökas närmast stranden mycket hastigt ned till
tio, tjugu, trettio meter. Sedan sjunker
bottnen i regel mycket långsamt,
undervattensland-skapet bildar ett mycket sakta sluttande
slättland, som ytterst långsamt sjunker ned mot ett
par hundra meters djup. Detta djup kan bestå
några timmar, kanske en dagsresa, tills, helt
plötsligt och utan varning, bottnen tar slut och
lodlinan blir för kort. Här utanför lodade aldrig
de gamla segelfartygen, de kallade det djupare
oceanområdet »blue water», och de seglade där

347

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free