Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Sokrates personlighet och tankevärld. Ett försök till omvärdering av hans filosofiska betydelse, av G. Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOKRATES
Taylor vill med ledning av de givna källorna
konstruera fram en yngre Sokrates, i läggning
och intressen mycket olik den åldrige Sokrates,
med vilken Platon var personligt bekant. Den
etiske förkunnaren, som vi känna främst genom
Platons »Apologia», skulle ha väckts till liv
genom en personlig kris, som inträffade
jämförelsevis sent. Vilja vi veta vad Sokrates var
före denna kris, så ha vi enligt Taylor icke
obetydligt att lära av Aristofanes »Molnen». Det
är visserligen självklart, att »Molnen» måste
utgöra en avsiktlig förvrängning av faktiska
förhållanden. Den är en karikatyr, men
karikatyren kan icke sakna varje likhet med
originalet. Författaren gycklar med en bestämd
person, som är allmänt känd bland publiken. Då
han önskar succé, så kan han icke bara avse
att skapa en löjlig figur, utan han vill också,
att publiken skall uppfatta en likhet med
originalet. Nu framställes Sokrates i »Molnen» som
ledare för en veritabel filosofisk skola, där det
idkas naturvetenskapliga studier.
Medlemmarna av denna skola äro asketiska typer med en
utpräglat spiritualistisk världsbild. Sokrates har
avskaffat de vanliga gudarna och åkallar som
gudomligheter kaos, eter, andedräkt och moln.
Allt detta erbjuder ingen likhet alls med den
Sokrates vi känna från Platons »Apologia», som
strövar omkring på gator och torg, avslöjande
sina medmänniskors föregivna vetande, men
som med bestämdhet förnekar, att han
sysselsätter sig med några som helst naturfilosofiska
studier. Enligt Taylor måste vi därför anse, att
Sokrates som yngre verkligen varit ledare för
en dylik skola, att han sålunda hade en
grundlig kännedom om den tidens naturfilosofi.
Aristofanes’ karikatyr skulle eljest sakna poäng.
Tänkte man sig en liknande komedi skriven i
modern tid, så kunde det vara lustigt att göra
Oliver Lodge till dess huvudperson men
däremot alldeles meningslöst att låta den handla
om Chesterton. På samma sätt måste man
rimligen se en viss verklighet bakom karikatyren
i »Molnen». Då Sokrates i »Apologia» bestämt
förnekar, att han någonsin haft några lärjungar,
så betyder detta enligt Taylors tolkning av
texten, att han aldrig uppträtt som avlönad
lärare.
Taylor anför även andra skäl, som stödja
detta. Ehuru Sokrates, som aldrig utövade något
yrke, på sin ålderdom var ytterligt fattig, kan
han icke från begynnelsen ha varit ett
excentriskt proletärgeni utan kontakt med tidens
bildning. Enligt Platons skildringar umgås han som
en jämbördig med sofisterna, epokens berömda
lärda, och de betyga den största aktning för
hans begåvning och kimskaper. Xenofon strävar
visserligen i apologetiskt syfte att göra honom
till en genomsnittsmänniska, men det är då
särskilt lärorikt, att han i ett sammanhang
ofrivilligt förrådde, att Sokrates besatt ingående
kunskaper i matematik och astronomi
(»Memo-rabilia», IV; 7, 1—6). Xenofon berättar också
(»Memorabilia», I; 6, 14) hur Sokrates
tillsammans med sina lärjimgar studerar de gamla
lärdas skrifter, vari Taylor finner en uppgift,
som alls icke hör ihop med den åldrige
Sokrates’ verksamhet utan måste åsyfta en tidigare
period i hans liv. Av särskild vikt för Taylor
är vidare dialogen »Faidon», som jag genast
återkommer till.
Om man frågar sig vilket historiskt värde de
platonska dialogerna ha, så måste man enligt
Taylor först och främst utgå ifrån att
»Apologia» är en verklighetsskildring. Platon var,
enligt vad det uttryckligen säges, själv närvarande
vid rättegången. Enbart domarna synas ha
utgjort en kår på 500 personer, och saken väckte
det största uppseende i Aten. Platons
»Apologia» måste ha blivit läst få år efteråt, och ett
helt uppdiktat försvarstal skulle då ha inneburit
ett litterärt självmord för författaren. Detta
erkännes numera även av andra framstående
Platonforskare. Taylor menar emellertid
liksom Burnet, att konsekvensen kräver, att man
även tillerkänner »Faidon», skildringen av
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
