Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1939 - Kungl. svenska Vetenskapsakademien. En historisk återblick vid 200-årsjubileet, av Bengt Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPSAKADEMIEN
kabinettet förblev visserligen, såsom alla
dåtida museisamlingar, ganska kaotiskt och fyllt
också med curiosa — först 1800-talet skapar
det egentliga Naturhistoriska riksmuseet. En
helt annan betydelse fick tillkomsten av det
efterlängtade observatoriet 1753. Därmed hade
man grimdlagt och vid akademien fäst en
institution av i all huvudsak rent
naturvetenskaplig art, även om den hade också praktiska
sidor, framför allt emedan akademien äntUgen
1747 nått målet att, tack vare hattregimens
protektion, ernå det allt betydelsefullare
alma-nacksprivilegiet. I akademiens diskussioner
framträdde småningom även ett starkare sinne
för naturforskningens egenvärde, utan bitanke
på »nyttan». Detta gäller bl. a. Linné, som —
ehuru starkt praktiskt inriktad även han ■—
likväl för den rena forskningens talan i ett
högintressant brev tiU akademien 1765, ett
brev, som begynner med de då vanliga
tilltalsorden i akademien: »Nådige Herrar, Mine
Herrar.» Linné talar här till förmån för
insektsforskningen, entomologien, och gör det
bl. a. med den belysande vändningen, att
akademien borde icke »endast emottaga, remittera
och uppgifwa rön, ■— utan fast mer att
uppmuntra och promovera wettenskaper», ordet
vetenskap således här taget i sin moderna
mening. Även Wargentin, som den betydande
naturforskare han var, hade personligen en
önskan att i den ekonomiska akademi, som han
officiellt erkände, lämna tillräcklig plats för
ren vetenskap — detta kommer särskilt fram
i ett brev till Clas Alströmer 1775 och i
War-gentins arbete för rätt tillgodogörande av de
Thamska donationsmedlen. De av akademiens
medlemmar, som framför andra gåvo
akademien internationellt rykte, voro för övrigt alla
naturvetenskapsmän som Linné,
Klingenstier-na, Wargentin, J. C. Wilcke (vilken ju också
på mer än ett sätt direkt togs i akademiens
tjänst), Torbern Bergman och C. W. Scheele
eller en läkare som Nils Rosén von Rosenstein,
P. W. Wargentin. Kopparstick.
vilken blev europeiskt banbrytande som
barnläkare. Så förbereddes den förvandling, som
under Jöns Jacob Berzelius’ ledning åstadkoms
1818—21, då svenska Vetenskapsakademien
i all huvudsak blev en vetenskapUg
naturfor skar akademi .
Trots Höpkens principiella avståndstagande
från humaniora kom akademien likvisst att
uträtta icke så litet även på sistnämnda
område. Banbrytande för svensk biografi blev
serien av akademiens Åminnelsetal. I
språkfrågan gjorde akademien en viss insats. Men
framför allt i presidietalen kommo vitt skilda
intressen, även himianistiska, till tals, och
denna publikationsserie är för nutiden i
allmänhet mera läsvärd och läsbar än de äldre
Handlingarna. Både av naturvetenskapsmän,
läkare och humanister odlades i akademien
dessutom lärdomshistorien, ofta just i
presidietalens form. Genom Bengt Bergius tillfördes
akademien också den bekanta Bergianska
avskriftssamlingen, som är av så stor vikt
särskilt för 1700-talets lärdomshistoria. Bröderna
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
