- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
438

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Landväxter i Antarktis. Jordens sydligaste flora, av C. Skottsberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANTARKTIS’ LANDV ÄXTER

»rcKtu V"-

K rt.





(t-









Karta över Konung Edvard VII:s land och n. v. delen av Marie Byrds land. Infälld översiktsbild av Antarktis

och omgivande kontinenter. Efter Siple.

ket några arter tillhöra svenska floran. Den
var jordens sydligaste blomväxt och väckte
stort intresse. W. J. Hooker, som beskrev den
1837, tillfogade, att naturen måhända ytterligare
skulle med liknande upptäckter belöna den,
som dj ärvdes uppsöka dessa avlägsna trakter.
Så blev dock i det allra längsta icke fallet, men
väl har det lilla gräset sedermera anträffats på
flera ställen i Grahamsland ned till 67° 43’,
dock ej på själva fastlandskusten, och det hade
under mellantiden hittats i den sydligaste delen
av Sydamerika, varifrån förmodligen de
ant-arktiska kolonierna härstamma. Först 1904
gjordes, inom samma område, fyndet av ännu
en blomväxt, Colobanthus crassifoUus, en
liten oansenlig medlem av nej likfamilj en, som
redan länge varit känd från det subantarktiska

området (Eldslandet etc.). Detta är hittills
allt, och utsikterna att man skall finna
ytterligare antarktiska fanerogamer äro icke stora.
Intet sådant fynd har gjorts inom någon annan
del av den stora kontinenten.

Det av Eight funna lilla gräset torde ha varit
den enda landväxt över huvud, som hemförts
från Antarktis, när den förste botanisten i dessa
nejder, den sedermera så berömde sonen till
W. J. Hooker, J. D. Hooker, den 6 jan. 1843
landsteg på Cockburnön, som ligger på 64° 12’.
»Här», skriver expeditionens ledare, sir James
Ross, »funno vi de yttersta spåren av växtliv.»
Skörden var icke stor, 5 slag av mossor och 10
sorters lav. Det skulle komma att dröja 55 år,
innan nästa samling från dessa trakter
hop-bragtes, men sedan kommo forskningsfärderna

438

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free