Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Atmosfäriska radiostörningar, av Harald Norinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOSTÖRNINGAR
Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas,
att medan åskväder i våra trakter och i hela
de tempererade områdena äro relativt sällsynta,
äro de i de tropiska områdena särskilt under
27kc./s.
Bild 5. Registrering av centra för atmosfäriska
störningar.
regnperioderna ytterligt vanliga. Antalet
åskväder per dag, räknat över hela jordklotet, blir
därför ganska stort. Det totala antalet
åskväder över hela jordklotet har statistiskt
uppskattats av engelsmannen Brookes, vilken
granskat uppgifter från skilda delar av
världen. Enligt hans uppskattning uppgår antalet
åskväder på jorden under ett år lågt skattat
till 16 milL, vilket alltså innebär, att vi för
varje dag i medeltal måste räkna med c:a
44 000. Detta innebär, att man en dag för varje
timme måste räkna med c:a 1800 åskväder,
vilka äga rum på skilda delar av jorden.
Omsätter man detta tal i sannolika antalet
blixturladdningar, så kommer man till att för
varje sekund uppträda c:a 100
blixturladdningar i medeltal. Det blir med andra ord c:a
360 000 under en av dygnets timmar. Det är
alltså icke att undra på att man, ifall man
driver förstärkningen tillräckligt långt, i radio-
mottagare så ofta blir utsatt för atmosfäriska
störningar, vilka vandra ut från långt avlägsna
åskcentra på jordklotet.
En överblick i fråga om det procentuella
antalet åskvädersdagar på skilda delar av jorden
framgår av bild 3—4.
Mycket intressanta iakttagelser över
långväga störningars variation i intensitet under
dag och natt ha på sin tid med synnerligen
enkla medel utförts av engelsmannen Eccles.
Han observerade följande: började man lyssna
på långväga atmosfäriska störningar någon
timme före soluppgången, så hördes dessa i
mottagaren mycket tydligt och vid en jämn
och relativt hög hörbarhetsnivå. Ungefär en
kvart före soluppgången inträdde en typisk
förändring, störningarna blevo allt svagare, och
c:a 10 minuter innan solen gick upp inträdde
nästan fullständig tystnad. Så började
störningarna åter tilltaga i intensitet och uppnådde
en ny hörbarhetsnivå, betydligt lägre än
nattens, beroende på dagsljusets absorberande och
dämpande inverkan på störningarna. Eccles
kunde uppvisa, att dessa differenser i
hörbarhet stodo i mycket intimt samband med
variationer i de högre luftlagrens ionisation, d. v. s.
med antalet elektriskt laddade partiklar per
volymsenhet i dessa högre luftlager. I det
hänseendet har studiet av de atmosfäriska
störningarna varit av största betydelse även för
undersökningar, som nu äro mycket aktuella,
ty de högre luftlagrens ionisation utgör i våra
dagar ett undersökningsområde, där ett
synnerligen omfattande forskningsarbete bedrives.
Eccles riktade alltså uppmärksamheten på
mera långväga störningar, och därmed fästes
intresset vid att söka taga reda på vilka
områden på jorden som i första hand äro att
betrakta som centra för dessa långväga störningar.
Som bekant kan man med hjälp av en
ramantenn pejla in sig på en radiosändare, en
metod, som numera fått en mycket stor
användning vid fartygsnavigering. Samma metod har
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
