Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
Emilie Högqvist som Tisbe i »Angelo Malipieri».
sonliga del tyckte om dem veta vi icke, men
det förefaller sannolikt, att hon tog dem om
icke med direkt förtjusning så dock utan
motvilja, i vetskap om vad det betydde för hennes
framtid vid scenen att visa sig i stånd att
bemästra även uppgifter som dessa. Dessutom
tycks hon ha spelat dem med en underström
av personlig känsla, som kommit gestalterna
att trots sin skräckromantiska
schablonmässighet te sig som levande och äkta — i den mån
nu detta med hänsyn till deras beskaffenhet
var möjligt och tänkbart.
Betydelsefull för utvecklingen av Emilie
Hög-qvists konst blev den resa till Paris, som hon
år 1834 fick tillfälle att företaga. Klassicitetens
förnäma formspråk och den eleganta
komedistilen kunde hon studera på Comédie Frangaise,
och på teatern vid Porte Saint-Martin hade hon
tillfälle att beundra mademoiselle Georges i
romantikernas våldsamma och patetiska
skådespel. Det tycks främst ha varit den Scribeska
komediens och konversationsdramats stil, som
påverkat henne, varjämte hon tydligen av sina
franska kamrater lärt sig den i vårt
anspråkslösa polarland på den tiden obekanta konsten
attt klä sig på scenen. Pressens uttalanden
efter hennes återkomst vittna om en naiv
häpnad över hennes elegans och hennes mondäna
apparition, och publikens hållning visade, att
hennes popularitet var stadd i ständigt stigande.
Förmodligen låg det icke så litet av sanning i
det omdöme, som fälldes i ett tidningskåseri:
»Det är ändå i själva verket mamsell Högqvists
vackra ansikte som uppehåller hela scenen.»
Avgörande både för Emilie Högqvists egen
utveckling och för hennes ställning vid teatern
blev hennes första stora Schillerroll, Jungfrun
av Orleans, som hon spelade den 28 nov. 1836,
första gången stycket gavs på svensk scen.
Hennes framgång blev utomordentlig; aldrig
tidigare hade publiken så motståndslöst
kapitulerat för hennes konst. Betecknande är, att
denna roll vann henne beundrare inom såväl
den äldre som den yngre generationen. Den
gamle Brinkman förklarade sin hänförelse på
vers, tyvärr ganska dålig, Geijer yttrade på sitt
litet buttra sätt, att han ej kunde förstå hur en
så stor talang kunnat utvecklas i vårt land,
styckets översättare, Nicander, hyllade henne i
naivt hänförda strofer, och Herman Sätherberg,
den yngste i laget och nära femtio år yngre än
Brinkman, grep också till lyran för att uttrycka
sin hänförelse, tyvärr med ett resultat, som ur
poetisk synpunkt måste anses nästan lika klent
som Brinkmans. Kritiken hade här och var en
del reservationer att göra, men man har ett
starkt intryck av att de utgå från förutfattade
meningar och innebära rätt mycket av
viktig-makeri. Blanche i Freja synes särskilt ha varit
irriterad av att publiken hade bättre smak än
recensenterna och med entusiasm hyllade
rollens innehavarinna. Den 1 jan. 1837 skriver
han i Freja: »Det skulle knappt för en
recensent ha varit möjligt att hålla steg med den
allmänna förtjusningen. Men vi yttrade redan
vid vår recension av pjesen att rollen i det hela
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
