Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
var mamsell Högqvist övermäktig.» Även Nils
Arfvidsson, vilken för övrigt i sina omdömen
företräder en särdeles obehaglig blandning av
viktigmakeri och gnatighet, vill å tout prix
göra gällande, att rollen ej passade henne, att
hon var för svag för att göra intryck och att
deklamationen var otillfredsställande. Ett
tydligt misshag vis-å-vis publikens hänförelse gör
sig dessutom märkbart också hos honom.
Skalar man ut kontentan av dessa syrliga
omdömen, är det tämligen lätt att se varpå de
ytterst grunda sig. Recensenterna hade velat se en
Johanna i den mera paranta, heroiskt poserande
stilen, med fru Sara Torsslow-Strömstedts
ståtliga gester och magnifika deklamation. Nu fingo
de i stället en intim, besjälad, inifrån inspirerad
rollgestaltning, buren av en från tidens
synpunkt intensivt modern inlevelse och därför
givetvis besvärande ny för recensenter med ett
äldre formellt ideal. Naturligtvis var Emilie
Högqvists rollframställning präglad av tidens
svagheter såtillvida, att den var något
sentimentalt färgad och saknade verklig psykologi;
men sådan rollen är, kunde man icke begära
särdeles mycket i denna riktning. Psykologien
var ju aldrig Schillers styrka. Med rätta har
det sagts, att Johannas roll av diktaren
gestaltats som ett levande exempel på hans egna
estetiska teorier: »Johanna är barnet, som, lett
av naturens instinkt, med lekande lätthet fyller
de svåraste uppgifter. Hennes infall äro
ingivelser från Gud, ty allt vad den ofördärvade
naturen gör är gudomligt. Ur barnets mun
komma gudomliga visdomsord.» Det är icke lätt
att på scenen forma en gestalt, som fötts av
en estetisk teori. Att Emilie Högqvist
(liksom några decennier senare Amanda Lindner
i Meiningertruppen) verkligen lyckades forma
en människa av den abstrakta Schillerska
rollen är tillräckligt för att bevisa hennes
teatraliska genialitet. Recensenterna, som sutto fast
i en steril estetisk dogmatik, förstodo endast
föga av vad de sågo formas framför sig på sce-
Emilie Högqvist som Johanna i »Jungfrun av Orléans».
nen. De föllo för skötesynden i det svenska
1800-talets teaterkritik: för stor
andrahands-beläsenhet och för litet öppen och mottaglig
omedelbarhet i uppfattningen av det sceniska.
Dock måste man göra ett par av dem den
rättvisan, att de med tiden, om också tydligen
ganska motvilligt, erkände, att Emilie Högqvist
verkligen i sin rollgestaltning nått en
konstnärlig toppunkt. August Blanche skrev i Freja
(den 17 febr. 1837), att »natur och konst hava
förenat sig att för mamsell Högqvist göra den
långa följden av representationer av Orléanska
jungfrun till ett enda artistiskt triumftåg», och
ett par år senare (den 2 mars 1841) erkänner
han, att hon i sin framställning ådagalägger
»samma liv och samma värme som förut, och
vi kunna tillägga att det föreföll oss, som om
hon hade vunnit ännu mera styrka än hon förr
ådagalagt i denna ovanligt svåra och
påkostande roll».
Den beundran hennes konstnärskap väckte
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
