Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Conrad Ranck. Förmedlare av Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras äktenskap, av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CONRAD RANCK
prinsen att skriva ett litet brev till »den
förtrogna» — Emirentia von Diiben •—, tacka
henne och be henne mottaga en ring som
erkänsla. »Ty Ni vet för alla tider,
Monseig-neur, att av denna flicka beror Moses och
profeterna!»
Fredrik av Hessen var inte sen att följa sin
rådgivares råd. Redan följande månad
öppnade han på nytt sitt hjärta för den svenska
prinsessan. Och Emirentia von Diiben
uppvaktades med både brev och presenter.
Ulrika Eleonora fann sig emellertid fortfarande
förhindrad att själv inlåta sig i korrespondens
med arvprinsen, men i ett svar till general
Ranck framhöll Emirentia von Diiben,
samtidigt som hon artigt avböjde gåvorna,
svårigheten för prinsessan att meddela sig, innan hon
erfarit sin broders önskningar, men erbjöd
sig att genom »quelque amie assurée» höra sig
för om Karl XIIis mening.
Brevet var tydligt nog författat i samråd
med prinsessan och är bevarat i en avskrift,
som Ulrika Eleonora gjort och i vilken hon
anmärkt, att »väninnan» i fråga var hon själv.
Hon yppade nu också våren 1711 under måinga
omsvep i en lång skrivelse till sin broder i
Turkiet den hessiske prinsens frieri och
framhöll hans förtjänster, bland annat med de
bekanta orden, att Fredrik av Hessen »jämväl
har det namnet om sig, att han är nästan den
endesta av alla Tyska Herrar, som fört ett
gott och dygdigt leverne med sin förra gemål».
Långt om länge svarade Karl XII hösten
1712, att han lämnade allt till farmoderns
»nådiga gottfinnande och i min Systers eget behag».
Därefter sändes Ranck följande vår till Turkiet
för att förhandla med Karl XII. Visserligen hade
kalabaliken i Bender ägt rum i början av
året, men Ranck lät inte avskräcka sig utan
tog sig fram till den svenske konungens
kvarter på Balkanhalvön. Färden var
äventyrlig, ooh i Belgrad hade han, som begagnade
sig av holländskt pass, blivit arresterad av
paschan där, som inte kände till »vare sig
republik eller hoUändare», men sedan Ranck
hade förklarat sig vara i den svenske konungens
tjänst och ryckt fram med sitt svenska pass,
hade han blivit släppt igen. Och i ett brev,
daterat Adrianopel den 4 juli 1713,
rapporterar han tiU arvprinsen, »att konimgen av
Sverige icke blott har samtyckt till mina
giftermålsförslag utan att sagde kung betraktar Ers
Höghet som ett andra jag, och det är något
E. H. fast kan räkna med». I augusti lämnade
Ranck Demotika med Karl XII:s försäkran till
lantgreven och hans son, att kungen skulle
giva arvprinsen sitt förord »på behörig ort».
Efter välförrättat värv återkom generalen till
Hessen i november månad.
För att avsluta giftermålsunderhandlingarna
sändes Ranck våren 1714 ånyo på beskickni»"
till Sverige. Lantgreven hade ursprungligen
funnit det mindre passande att sända en
svenskfödd man att utföra ett dylikt uppdrag
men sedan låtit sina betänkligheter falla.
Conrad Ranck hade tydligen visat sig vara rätt
man på rätt plats. Och den tillgång, som hans
person utgjorde, skulle visa sig behövlig. Ty
beskickningen blev sannerligen inte utan
stötestenar. Den utrikespolitiska situationen
mörknade alltmer. Från Karl XII hördes intet
rörande giftermålssaken, förrän han i början
av september 1714 tillskrev Ulrika Eleonora
därom. Och i Sverige voro den holsteinske
hertigens anhängare i rörelse för att
motarbeta Ranck. Men denne strävade med sann
dalkarlsenergi för att röja undan alla hinder
på Fredriks av Hessen väg till Ulrika Eleonora.
Det var också med en verklig suck av lättnad
han erfor Karl XII:s ankomst till Stralsund.
Den hessiske arvprinsen uppsökte, vilket
också Ranck hade rått honom till, snarast
möjligt Karl XII i Stralsund och blev mottagen
med stor välvilja. Och det blev i Stralsund,
som de sista underhandlingarna rörande äkten-
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
