Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Oktober 1939
- Den svenska upplysningens främste. Kellgren i nyare svensk litteraturforskning, av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till sin egendom — och förlöjligar en rad
reaktionärer, som dyrka skymningen och mörkret
och frukta klarheten. En av dessa ljusets
fiender säger:
»Mig» — hörs en svärmare dernäst —
»mig Skymningen behagar mest.
O sälla skymning, Nöjets dager.
O dunkelhet, så ljuf och mild.
När du förskönar hvarje bild
Hvad gör det mig att du bedrager.»
 |
| Nils von Rosenstein. Karikatyr av Sergel. |
Det vill säga att Kellgren själv, som i
ungdomen föredrog njutningen framför sanningen,
i sin mannaålder satte sanningen högst. Att
göra så hade sina risker på 1700-talet. Man
kunde inte ostraffat säga vad man ville.
Yttrandefriheten var aldrig oinskränkt, och
även när den var som störst, voro vissa
områden tabu, först och främst den officiella
formen av kristendom. Den unge Kellgren
hjälpte sig fram med ironi och dubbeltydighet,
en metod, som han alls inte hittat på men som
han drev nära fulländningen. En tydlig men
oåtkomlig kristendomsfientlighet talar ur en
uppsats i Stockholms Posten 1781 »Om
svårigheten för en kristen att vara stor poet». Det
heter där bland annat:
»Det åligger skalden att försköna naturen och
förtjusa sinnena: det åligger den kristne att anse
verlden med förakt och afsky, och att fly som ett
gift alla sinliga nöjen. Det fordras för poeten att
måla passionerna i deras häftigaste utbrott och
följaktligen att känna dem likaså: då tvärtom en kristen
bör kväfva och utrota dem. — — — Jag vill ej tro
någon nog orimlig att kunna misstycka religionen,
om hon förfördelat poesien. Vad gäller en god vers
mot en gudomlig sanning? Det är utan tvifvel
lyckligare att en enda själ blir salig än att tio skalder
blifva odödliga; men om en god kristen är den som,
fri från passioner och begärelser och känslolös för det
sinliga — — — anser verlden och sig sjelf med
förakt och medömkan, som fängslar inbillningen
(1700-talets term för fantasi) under förnuftet och förnuftet
under tron, som lider och förödmjukar sig: så måste
man tillstå att ingenting är svårare än för en god
kristen att vara stor poet.»
Så asketisk som kristendomen här
framställes, blir det ju omöjligt för den kristne inte bara
att vara en god poet utan även att alls vara
människa. Att den kristna etiken aldrig
efterleves helt enkelt därför, att den ej kan
efterlevas, är en undermening, som ger skärpa åt
Stockholms Postens och Kellgrens otaliga
anfall på prästernas liv. Nästan allt som av
svenska diktare fram till Hjalmar Söderberg
är sagt om prästerlig humbug innehålles redan i
de elaka raderna till Levi barn i »Mina löjen»:
Er vård att våra själar söfva
med hopp om evig himlaro
Och jorden till er sjelfve röfva
Och sjelfve njuta, då vi tro.
Ännu ett sätt att beslöja polemiken mot
kristendomen användes i diktens början, där
»fakirens» självplågeri kallas en förvänd
gudsdyrkan, motsatt den rätta gudsdyrkan, som
består i att söka Gud i vårens vindar och
flickans kyssar. Det är oklart om Kellgren
likt Voltaire bevarat tron på en personlig
skapargud eUer likt encyklopedisterna velat heta
panteist. I varje fall kan han ej rubriceras som
ateist. Ej heller är han immoralist; mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0634.html
