Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Nyare svensk ortodoxiforskning, av Hj. Lindroth (Uppsala)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTODOXIFORSKNING
inflytandet. Uppvisandet härav genom
konkreta drag i Nicolais kristendomstolkning hör
till det mest intressanta i Lindströms
undersökning. Nicolai framställes såsom typ och såsom
en i flera hänseenden mycket utpräglad typ för
den begynnande ortodoxien. Lindström menar
nämligen, att man hos Nicolai påträffar »mera
markerat» vad som föreligger inom ortodoxien
i dess helhet på ett »mera undanskymt och
svårtillgängligt» sätt. Med sin undersökning av
Nicolais kristendomstolkning åsyftar Lindström
sålimda att giva ett bidrag till belysning av
den lutherska ortodoxiens åskådning över
huvud.
Efter det inledande första kapitlets teckning
av Nicolais liv och teologiska utveckling följer
i andra kapitlet behandlingen av »arvet från
antik filosofi», hela undersökningens från
idéhistorisk synpunkt mest intressanta parti.
Lindström uppvisar här de idéhistoriska
förutsättningarna för vissa framträdande drag i
Nicolais åskådning. Framställningen av den
spanske renässanshumanisten Vives
kristendomstolkning är av intresse, då den ger en
föreställning om på vilka vägar renässansens idéer
kunde vinna ingång i lutherdomen. Teckningen av
Tiibingen-teologen Jakob Schegks kristologi
visar huru aristotelismen med sitt inflytande
kunde nå ända in i centrum av den
evangelisklutherska teologien. Framför allt tilldrager sig
teckningen av Melanchthons åskådning,
närmare bestämt av hans viljelära och psykologi i
»Liber de anima», intresse på grund därav, att
Aristoteles och över huvud arvet från antiken
främst genom Melanchthon vann insteg i
evangelisk teologi. Beaktas samtidigt, att —
såsom Lindström påpekar •— Luther å sin sida
kallt avvisade Aristoteles inom teologien, så
inses hurusom från början en spänning innelåg
i det arv från reformationstiden, som
ortodoxien hade att bevara och förvalta. Medan
Luther i sin kristendomstolkning företräder den
teocentriska inställningen och agapetanken.
d. v. s. tanken på den omotiverade och spontana
gudomliga kärleken, har det hos Melanchthon
konstaterbara inflytandet från Aristoteles och
över huvud det eudaimonistiska arvet från
antiken öppnat ingång i evangelisk teologi för
erostanken, tanken på den begärande kärleken,
och den egocentriska inställningen. Lindström
visar huru dessa båda tendenser göra sig
gällande hos Nicolai och där åstadkomma viss
spänning. Men erostanken kommer att
dominera. Det framgår av Nicolais egen teologiska
åskådning, som Lindström behandlar i sitt
arbetes tre sista kapitel, det tredje t. o. m. det
femte. Genom en analys av Nicolais
kärleksbegrepp kommer Lindström till det omfattande
resultatet, att kärleken över huvud enligt
Nicolai är lika med den begärande kärleken. I
enlighet härmed fattas det religiösa
grundförhållandet så, att människan är inriktad på Gud
såsom högsta begärföremål. Erostanken
kommer på det sättet till synes i Nicolais
kristologi, att han fattar logos, Kristi gudom, såsom
form i aristotelisk mening för Kristi
mänsklighet såsom materie: liksom materien åtrår att
förenas med formen och formas av denna, så
älskar Kristi mänskliga natur logos och låter
sig forma av den. Även i fråga om frälsningen
gör sig erosdraget gällande hos Nicolai.
Visserligen medger Lindström, att Nicolai icke i
alla stycken företräder den ortodoxa
åskådningen. Men han är dock ingen »enspännare».
Han står i stort som typ för den framväxande
ortodoxien. Och detta åter innebär för
ortodoxiens del, att den i väsentliga stycken
betecknar ett avsteg, visserligen icke från den
reformatoriska åskådningen i dess helhet men
från Luther. Av Lindströms undersökning
framgår med all tydlighet hurusom
Melanchthon i väsentlig mån är att räkna som oi
to-doxiens egentlige lärofader.
Från helt andra utgångspunkter behandlar
Arvid Sjöstrand ortodoxien i sin omfattande
undersökning »Satisfactio Christi — en studie
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
