Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 / 701 (1938-1939) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Psykoanalysens religionskritik, av Ivar Alm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

helt annat ursprung. Om den också som sådan
kunnat fylla en viss funktion, så länge dess
illusoriska karaktär ej varit genomskådad, är
den hopplöst dömd att försvinna för det ljus,
som den psykoanalytiska forskningen kastar
över själens djupskikt. Vi spara t. v. kritiken
av denna uppfattning för att gå något
närmare in på dess konkreta utformning.

I enlighet med vad ovan antytts, kan en viss
konkurrens mellan två olika religionsteorier
spåras i Freuds system. Å ena sidan fattas
religionen som en kompensation för av den hårda
yttre verkligheten pålagda försakelser, den blir
en dagdröm, som hjälper människan att
uthärda livets vedervärdigheter, ett »opium för
folket». Å andra sidan får den en dystrare,
mera tvångsbetonad prägel, såsom ett medel
att försona det stränga överjaget och vinna
befrielse från den därifrån härstammande
skuldkänslan. Någon principiell avvägning
mellan dessa båda religionsmotiv står icke att
finna.

S. Freud. Efter teckning av professor F. Schmutzer.

Då religionen fattas som dagdröm, träder
den religiösa världsåskådningen i förgrunden.
Dennas funktion blir då att ge den illusoriska
önskeuppfyllelse, som den hårda verkligheten
vägrar att skänka men som människan ej kan
undvara. Denna synpunkt hävdas framför allt
i skriften »En illusion och dess framtid» (1927,
sv. övers. 1928). När det i detta fall talas om
religionen som en illusionär önskeuppfyllelse,
så må det rättvisligen framhållas, att Freud
därvid ej ensidigt har de sexuella önskningarna
i åtanke, även om han menar, att också dessa
ofta uppträda i religiös förklädnad. I ett av sina
tidigare uttalanden har han tvärtom framhållit
hurusom det vid religionsbildningen egentligen
är fråga om förträngningen av egennyttiga,
socialt skadliga drifter, låt vara att
sexualkomponenten därvid vanligen finnes med. Gudarnas
uppgift är nu enligt framställningen i »En
illusion» trefaldig: 1) att förjaga naturens
skräck, 2) att försona med ödets grymhet,
särskilt döden, och 3) att hålla människan skadeslös
för de lidanden och försakelser, som den
kulturella sammanlevnaden ålägger henne.
Religionen betraktas här sålunda väsentligen som
ett kvietiv.

Av ett väsentligen annat kynne är den
religionstolkning, som Freud utfört i sitt berömda
arbete »Totem und Tabu» (1913). Här tar han
framför allt sikte på religionens rituella sida,
på den religiösa kulten och moralen. Denna
förklaras i analogi med neurotikernas
tvångstankar och tvångshandlingar. När ett föremål
på primitivt stadium göres till tabu, så är
detta ett uttryck för att det i själva verket
är något högst åtråvärt, som förbjudes, t. ex.
incesten. Men en hämmande instans har
skjutit sig emellan och belagt
driftstillfredsställelsen med förbud. Denna främmande instans
är nu enligt Freud den från Oidipuskomplexet
välkända fadersviljan. Med utgångspunkt från
en antik »familjeroman» konstrueras nu
religionens uppkomst på följande sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>