- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
700

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Psykoanalysens religionskritik, av Ivar Alm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PSYKOANALYSENS
RELIGIONSKRITIK.



Den vetenskap, som går under namnet
religionspsykologi, nöjer sig i allmänhet med att
beskriva religionens psykiska yttringar utan
att fälla något omdöme om dess verklighet och
värde. Det finnes dock även en kritiskt inställd
religionspsykologi, som menar sig med
psykologiska argument kunna »förklara» religionen,
d. v. s. bestrida dess själsliga legitimitet.
Religionen förklaras då vara något för den sunda
människans väsen främmande. Den förnämsta
av dessa religionskritiska riktningar är utan
tvivel den av Sigmund Freud grundlagda
psykoanalysen.

Den principiella kritik, som i våra dagar, ofta
i skönlitteraturens form, riktar sig mot
religionen som sådan, hämtar i de flesta fall sina
vapen från psykoanalysens arsenal. Den
naturvetenskapliga materialismens argument äro ej
längre så gångbara, sedan naturvetenskapen
själv råkat in i en kris, där atomen håller på
att förflyktigas till ett immateriellt
kraftcentrum, som föga lämpar sig som
byggnadsmaterial för en materalistisk världsåskådning.
Psykoanalysen intar här ett slags mellanställning.
Å ena sidan förutsätter den den materialistiska
världsbilden men förser å andra sidan denna
med en överbyggnad av psykisk art, där det
själsliga framträder såsom något relativt
självständigt. Verklighetsaccenten ligger visserligen
på det materiella, men vid bristande
anpassning till den yttre verkligheten kunna
psykiska rubbningar uppstå, som vålla psykogena
såväl kroppsliga som själsliga lidanden. Redan
på 1890-talet upptäckte och formulerade Freud
en psykologisk orsaksförklaring till vissa förut
som »nervösa» ansedda sjukdomssymtom, som
icke hade något med nervernas fysiologiska
beskaffenhet och funktionssätt att göra. I den
psykoanalytiska metoden togs den själsliga
kausaliteten upp som en självständig faktor
då det gällde både diagnostik och terapi av
sjukdomsbilder, som förut antingen förutsatts
äga fysiska orsaker eller också vara »ingenting
annat än» — inbillningar, d. v. s. en löjlig
futilitet: människan var ju »hysterisk»! Den
psykoanalytiska behandlingen inriktade sig på
»inbillningen» som en verkligt allvarlig
angelägenhet: varifrån härleder sig den eller den
tvångstanken, det eller det nervösa symtomet?
Freud fann därvid, att bakom den medvetna
tvångstanken dolde sig ett annat, omedvetet,
syfte: det var alltså detta, som »egentligen»
skulle förverkligas! Ett nervöst symtom är
alltså en driftsimpuls, som råkat på avvägar, då
dess naturliga utlösning av en eller annan
orsak blivit hämmad. Sak samma med
drömbilderna. Bakom drömmens manifesta fasad
dolde sig djupare liggande, latenta drömtankar.
Då den drift, som i synnerhet är utsatt för
restriktioner, är den sexuella, tyckte sig Freud
bakom de flesta manifesta drömbilder finna
sexuella drömtankar.

Neurosen är sålunda ej en fysiologisk
nervsjukdom utan en psykisk funktionsrubbning,
förorsakad av en driftshämning. Hämningen
kan komma direkt från yttervärlden: driften
hämmas av realitetsprincipen. Men den kan
också komma inifrån, i det att länge inplantade
förbud förtätats till en automatiskt verkande
inre instans: i detta fall hämmas driften av
moralprincipen eller överjaget. I bägge fallen
söker driften efter en kompensation, och det är
ofta här, som religionen träder in. Denna
uppfattas alltså som ett slags surrogat, som skänker
en illusorisk driftstillfredsställelse. Men då
varje illusion är ett hinder för den bästa
möjliga realitetsanpassningen, är den av ondo och
bör genom upplysning om sakernas verkliga
sammanhang avlägsnas.

Ungefär så kan Freuds allmänna syn på
religionen som själsligt fenomen sammanfattas.
Denna synes härigenom vara avslöjad som ett
oegentligt, patologiskt uttryck för drifter av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0742.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free