Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Gotland - en svensk utpost, av Gunnar Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
liggande och har sedermera uppdelats i ett
flertal »partar», bildande särskilda hushåll med
var sin husbonde, inom gårdsenheten benämnd
»gardsman». På julafton gingo gardsmännar
»gardgang» och buro samfällt in gräupacken hos
varandra under glam och traktering. När julen
var över, tog man nogsamt
vara på »knobben», som fick
ligga nedgrävd i sädbingen till
vårsådden. Denna ytterst
åldriga sedvänja har sin avlägsna
motsvarighet i den engelska
»yule-log», en lika rituell sed
på ett annat lika reliktrikt
område, känd även bland slaver.
Att seden har haft en vidare
kontinental spridning och från
detta håll nått Gotland torde
vara visst. De stora
kisteborden, nu så sällsynta, voro förr
ordinära vittnen i
bondstugorna om sydligare
kulturförbindelser. Den svarta »kåvringen»,
ett kavringsliknande bröd,
»surbrödet» och »tvebakar»,
dubbelgräddade bröd, äro lika
främmande för Mellan- och
Uppsverige som det mörka och
starka ölet, som åtminstone sudargutar ännu ha
svårt att vara förutan. De täljda eller svarvade
skålar, i vilka bröden ställas att jäsa ut, och
de knutna och kringliga former vetebullarna
bakas i äro annorstädes i Sverige helt okända i
folklig kultur, men vi återfinna dem från
Weichseldeltat — hela Östsveriges urgamla
inkörsport till Europa — ända ned till
alpländerna. Samma väg har f. ö. det glaserade, helst
grönglaserade, krukmakargodset under nyare
tid nått Gotland och Uppland åtminstone ett
sekel tidigare än det nådde Skåne. Bland seder
och bruk ha väl de på Gotland vidare
utformade muntra Steffensriterna följt en likartad
färdeväg från de katolska alplanden.
Bild 5. Gotländsk strandbonde.
Teckning av den gotländske
konstnären David Ahlqvist.
Guten gick i fraktfart med sådana små
kustfartyg som krejare och hukare, »skepp», galjot
och skuta, som 1600-talets arkiverade
handlingar tala om. De kunde vara byggda såväl
kravel- som klinkevis, och lästetalet höll sig
vanligen allenast mellan 20 och 40. 1700-talet
tillför nya fartygstyper, och
galeaser synas ha varit allra
vanligast, men enstaka
Spa-nienfarare, stolta fregattskepp,
dyka också upp. Under
1800-talet råda först galeaserna
bland barkskepp och skonare,
men slupar och jakter ta till
slut alldeles överhand.
Det mesta av det gotländska
småtonnaget byggdes på
böndernas egna bankstäder och
slipar, men när de egentliga
varven på lantkusten
tillkom-mo — Visby torde sedan
åtskilliga århundraden haft varv
—, synas de genom sin
privilegierade ställning ha blivit
praktiskt taget allenarådande,
och fall, då borgare i Visby
och andra privilegierade
försökt sabotera allmogens
skepps-byggeri, äro kända. Som byggnadsorter för de
gutniska fartygen nämnas understundom även
Lybeck, Stettin och Gamlakarleby, och därav
kunna vi sluta, att typerna blandats brokigt om
varandra, ty byggarten växlade efter byggorten.
Utförselprodukterna voro den högt skattade
rena gotlandskalken, som länge stod utan all
konkurrens, vidare den feta, soydbrända’
tjäran samt ull och fårkött. Vissa tider skeppades
ansenliga mängder blocksten, råblock av den
siluriska sandstenen från Sudret. Denna var
mycket omtyckt vid särskilt barockens
byggnadsverk, då murornamenten höggos av denna
lätt bearbetade sten; andra tider hade konst-
Soyde, gotländsk tjärdal.
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
