Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Gotland - en svensk utpost, av Gunnar Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
Bild 4. Gotländsk kalkskuta. Slupen »Ingeborg» av
Klintehamn om 14 lästers dräktighet, lastande kalk
från pråm på Klinte redd. Akvarell av J. C. Berger
1845; i Nationalmuseum.
jordbrukets och maskinkulturens
överhandtagande. Internationalismen, med sin övergång
till billigare men också mindre varaktiga
byggnadsmaterial och försimpling av snart sagt allt,
firar även på Gotland sina triumfer, om än
något dämpade av öbornas envisa konservatism. —
Sedan allmogehemmen så utarmats och nästan
länsats på mera gediget och ärvt kulturstoff,
har slutligen på allra senaste tid en förnyad
förståelse uppväckts för det brukbara i både
det materiella och det andliga arvet. Detta
uppvaknande har dock kommit kanske väl sent.
Liksom Gotland självt fötts u r havet, har
dess odling fått sin prägel av havet. Det är
möjligheten till en lönande sjöfart, som danat
dess allmogekultur och därmed hela öns kultur,
ty dess socialt sett ovanligt homogena
befolkning har aldrig inom sig fostrat någon tydlig
herreklass.
Äldst utgjorde ön en oklar men fullt
självständig statsbildning. Varje fri man ägde rätt
till köpenskap och seglation. Sedan ön först
genom eget fritt val ställt sig under svenskt
beskydd och därefter erövrats av Danmark, har
denna urgamla sjöfart alltjämt bedrivits av
allmogen, även om politiska omständigheter
under vissa långa skeden nära nog helt tagit
död därpå och under andra i betydlig grad
förlamat den. Sjöfarare har dock guten alltid
förblivit, och egen redarverksamhet har
återuppstått vid varje större konjunkturförbättring,
ända till framemot senaste sekelskiftet, då de
sista partrederierna bland bönderna långsamt
slockna ut i kampen mot en ny näringsform,
linjesjöfarten, bedriven av storrederierna.
Denna ofta livliga sjöfart — erinras må, att
det lilla Gotland med sitt allmogetonnage ännu
ganska sent på 1800-talet var det till
omfattningen fjärde sjöfartsdistriktet i hela landet —
har ställt guten i intim kontakt icke blott med
Östersjöns alla kuster utan även med stora
delar av atlantkusten, och när denna sjöfart
blomstrade som bäst, fanns väl knappt en
arbetsför yngling på ön, som icke seglat till sjöss.
I detta förhållande ligger förklaringen till att
det gotländska kulturarvet visar så talrika
främmande beståndsdelar och dessutom har ett
förvånande stort inslag av borgerlighet. I
allmogens arkitektur påträffas till synes rena
stadshus, och mänga arkitektur detalj er tillhöra
de för en stad typiska. Det är främst
länderna söder om Östersjön, som varit
förebildliga. En företeelse som »beislag» (bild 2),
murade och huggstensklädda säten vid
farstudörrarna, har kontinentalt ursprung. Samma är
förhållandet med de förr så vanliga
»fynstur-gilden», då man vid gillen i nyuppförda
byggnader fick mottaga gåvor i form av målade
fönster från de inbjudna. I stugornas inredning
märka vi exempelvis de »bårdhäng», som i
Danmark kännas under namnet »uro» och som äro
av svinborst, vax och ulltottar förfärdigade
takkronor, med vilka bondens högsätesplats
utmärktes. Vid julen brann beständigt den
under vissa riter inburna »gräupacken» (bild 3),
på Fårö »grävvapolten», på härden, och den fick
ej släckas, förrän själva juldagarna
tillända-lupit. Den gotländska gården var äldst enstaka-
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
