Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Modergudinnan i psykologisk belysning, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERGUDINNAN
skan» (theotokos) som jungfru Marias äretitel
och därmed gav den dogmatiska sanktionen åt
den alltmer uppblomstrande dyrkan av den
heliga Gudsmodern inom den katolska
kristenheten, så innebar detta jämväl en tribut åt
platsens genius. Jesu moder upptog därmed
den mantel, som tidigare burits av »efesiernas
Diana», »som hela provinsen Asien, ja, hela
världen dyrkar» (Apg. 19: 27). Den latinska
namnformen Diana motsvaras i grundtexten av
den grekiska Artemis, men religionshistoriskt
sett var den mindreasiatiska gudinnan av
gammalt orientaliskt ursprung. Hon var en
österländsk fruktsamhetsgudinna, som efter naiv
barbarisk smak avbildades med ett flertal bröst
som ett uttryck för en till det övermänskliga
stegrad moderskapsfunktion. Hennes kult
anses gå tillbaka till det andra årtusendet före
vår tideräkning, och det Dianatempel i Efesos,
vars brand i samma natt som Alexander den
store föddes år 356 f. Kr. förskaffade
anstiftaren Herostratos dennes bekanta »herostratiska»
ryktbarhet, var redan det fjärde i ordningen
på samma plats.
Då guldsmeden Demetrius i
Apostlagärningarna med lokalpatriotisk stolthet försäkrar, att
den efesiska gudinnan dyrkas över hela jorden,
så uttalar han därmed en sanning av större
räckvidd, än han förmodligen själv kunde ana.
Visserligen var »Efesia av Anatolien», som
professor Charles Picard kallar henne, vida känd,
men hon var dock endast e n konkretisering
av en religiös intention, som skapat liknande
gudagestalter och kulter inom vitt skilda
kulturkretsar långt utöver den då kända världen.
Det var icke blott babylonierna, som hade sin
Istar, egyptierna Isis, kananéerna Astarte,
grekerna Demeter. I Indien påträffa vi
modergudinnan i Kälis och Durgäs skräckinjagande
och blodiga gestalter. Gudinnor, som kräva
människooffer, ha också funnits i det gamla
Mexiko, ja, t. o. m. på germanskt område i
Norden, enligt vad Tacitus berättar (Nerthus).
Modergudinnan framträder alltså under olika
aspekter, än som den hulda beskyddarinnan, än
som den grymma och blodtörstiga häxan. Men
huru skulle också något annat vara möjligt, då
ju hennes gestalt är ett uttryck för naturens
eget väsen, dess sprudlande livskälla bortom
ont och gott?
Då vi bruka orden »livets källa» som en
talande metafor, tänka vi väl sällan på att den
konkreta verklighet, som detta begrepp
betecknar, för den primitiva människan var en
mycket näraliggande och viktig realitet. Vattnet
var en betingelse för allt liv, och källan blev
därför en helig plats. I den bodde en gudom,
som också kunde te sig såsom förkroppsligad
i den klippa, varur källan sprang fram, eller i
det träd, som växte vid dess rand. Källnymfen
fattades alltid som ett kvinnligt väsen, varför
också namnen på träd i latinet i regel äro
feminina. Omsider gick det upp för människan, att
samma krafter, som låta träd och säd växa,
också äro de, som alstra människor och djur. Men
människan kommer från modern, och moderns
bild överföres nu också på vegetationens
kraftkälla, som löses från sin intima förankring vid
den synliga källans verklighet. Det blir den
stora modergudinnan, moder Jorden, som låter
allt levande spira, växa och dö för att så på
nytt ta det upp i sitt moderliga sköte till en
kommande återfödelse.
Reflexionen över vegetationens växlingar
återspeglas som bekant i ett flertal typiska
myter om döende och återuppstående
vegetationsgudar. Här är gudinnan vanligen ej längre
ensam utan medagerande i ett dramatiskt
skeende, där i regel en ung manlig gudom spelar
huvudrollen. En sådan var Tammus, den
babyloniska Istars älskare, och Adonis, som stod i
samma förhållande till Astarte. Adonis är en
ung jägare, som Astarte en vacker vårdag
möter i Libanons skogar. Några månader senare
dödas han på en jakt av ett vilt djur, en
noshörning eller en björn. Astarte, som är utom
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
