Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Modergudinnan i psykologisk belysning, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERGUDINNAN
sig av sorg över förlusten av sin älskare, stiger
ned i underjorden för att rycka honom ur
dödens käftar och åter föra honom upp i ljuset,
vilket också lyckas henne. Detta är mytens
sätt att förklara växlingen mellan sommar och
vinter. Här synes det vara guden, som är
bärare av vegetationens kraft, men det är
gudinnan, som väcker denna kraft till nytt liv. I
Istarmyten tyckes det däremot vara gudinnans
nedstigande till underjorden, som förorsakar
växtlighetens upphörande. Enligt en
framställning är det Istars kärleksglöd, som vållar
Tammus’ död. Istar har nämligen liksom solen två
aspekter: dels en värmande, livgivande (den
beslöjade Istar), dels en brännande, förtärande
(den avslöjade Istar). För att komma in i
dödsriket måste Istar lägga av en del av sin
klädnad vid var och en av de sju portar hon
passerar. Den nakna Istar verkar som solens
förtärande glöd, vilken förbränner all växtlighet.
Först sedan hon åter anlagt sin dräkt, kan hon
i förening med Tammus pånyttföda den vårliga
jorden.
Den Stora gudinnan framvisar i detta och
många andra fall även astrala aspekter: hon
blir en himmelsgudinna. Som sådan är hon icke
blott den gudomliga modern utan även
gudarnas moder. I de olika religionernas panteon har
väl denna den kvinnliga principens prioritet
ofta fördunklats under inflytande av senare
patriarkaliska synpunkter, som ställt en
manlig gudom vid sidan av eller framför
modergudinnan. Men ofta röjer hon sig såsom ödets
dunkla makt, som står över gudarna, t. ex. den
grekiska moiran eller den fornordiska
religionens norna. Understundom döljer sig denna
överhistoriska allmakt under manligt eller
neutralt klingande epitet, såsom t. ex. Zrvan
Aka-rana (den oskapade tiden) i den senare
parsis-men, som sedan sannolikt går igen i grekernas
Kronos, Zeus’ »fader».
Liksom växtlighetens död och förnyelse
sättas i samband med gudinnans nedstigande till
dödsriket och återvändande därifrån, så hämtar
också människosjälens hopp om uppståndelse
och nytt liv sin näring ur samma källa. Redan
myten om Isis och Osiris i det gamla Egypten
vill ge svar på denna alltid brännande
evighetsfråga. Osiris, som mördats och lagts i en
kista — en symbol för moderlivet —, vilken till
yttermera visso växer in i en trädstam — också
moderssymbol —, påträffas och återuppväckes
av Isis, som sedan blir en av senantikens mest
populära gudagestalter. Övergången från den
gamla vegetationsmagien till föreställningar
om själens odödlighet kunna vi bäst skönja i
de eleusinska mysterierna i Grekland. Den
grekiska växtlighetsmyten, knuten till
sä-desgudinnan Demeter och hennes dotter
Kore, ombildas här till ett
odödlighetsmysterium av sällsynt djup och skönhet. Den
primitiva människan är huvudsakligen inriktad
på att finna näring, den civiliserade hoppas på
att kunna övervinna döden. Den mänskliga
själen måste liksom Kore stiga ned till
dödsriket men för att åter uppstå med Demeter i
ljusets värld. Kristendomen har bevarat något
av denna symbolik i ordet: »Om icke
vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett
ensamt korn, men om det dör, så bär det
mycken frukt» (Joh. 12: 24). Demeter såsom den
sörjande modern har också stått som förebild
till den kristna Mäter dolorosa.
I sin negativa aspekt framträder
modergudinnan i våra dagar huvudsakligast i Indien.
Här har hinduismens utveckling under de
senaste århundradena rentav betytt en
renässans för modergudomligheten. De stora
manliga gudarna, Visnu och Siva, ha avträtt
alltmer av sin makt till sitt kvinnliga alter ego,
sin Sakti. Såsom Sivas gemål gälla både Durgä,
»den otillgängliga», »den fruktansvärda», och
Käli, »den mörka». Dessa gudinnor äro mycket
blodtörstiga väsen. Kälis tempel vid Kalkutta
anses vara jordens mest bloddrypande
helgedom. Liksom under en tid av Israels historia
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
