Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Modergudinnan i psykologisk belysning, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERGUDINNAN
är templet här allmänt slakthus; varje slakt är
en offerhandling åt Käll, som skall ha blodet,
medan den offrande får behålla köttet. Denna
blodiga kult torde ha sitt ursprung i gamla
magiska föreställningar. Den gudomliga
naturkraften behövde näras av den röda livssaften
för att komma i funktion och börja alstra nytt
liv. När kraften uppfattas personligt, får
blodsutgjutelsen karaktären av ett offer. Så blir
gudinnan den makt, som alstrar liv och förtär
liv i ett enda aldrig avslutat kretslopp. I detta
kretslopp är det enskilda människolivet infogat
som en eker i ett ständigt svängande hjul.
Indiern har visserligen ofta i sina högre
religionsformer aspirerat på att komma ut ur
tillvarons kretslopp, att få utslockna i det stora
moderssköte, som kallas Nirvana, varur ingen
återfödelse sker. Men för den vulgära
hinduis-tiska folkfromheten tyckes det ligga något
tjusande i att få ge sig hän åt den svindlande
rytmen i denna livs- och dödskarusell. Man
berättar med helig rysning om människor, som
blivit så gripna av den blodiga gudinnans
anblick, att de själva berövat sig livet i hennes
tempel.
Många indiska legender berätta om att själva
gudarna äro maktlösa utan gudinnans hjälp.
En gång hade en tjurdemon ryckt till sig
herraväldet över världen. Vanmäktiga vända sig de
övriga gudarna till Visnu och Siva, som bege
sig ned på jorden för att bryta den demoniska
makten och förhjälpa den gudomliga ordningen
till seger. Lysande flammor av vrede bryta
fram ur gudarnas anlete, då de höra talas om
den gudsfientliga maktens triumf; den
förtärande glöden blir till en lysande gestalt, och
livs levande står den Stora gudinnan framför
dem såsom en förening av deras djupaste
krafter. Hon tar alla deras vapen och rustningar
och smyckar sin kropp med deras tecken och
under: såsom ett inbegrepp av alla kosmiska
krafter, som, fördelade på många gudar, varit
underlägsna tjurdemonens makt, skrider hon
till kamp och överväldigar honom. Denna rayt
ger vid handen, att all de enskilda gudarnas
kraft är lånat gods, som i sista hand är en
utstrålning av alltets kraft, av den stora
världsmodern. I en annan myt berättas om huru
Visnu en gång för visad vanvördnad mot den
Stora gudinnan, »härskarinnan över alla
önskningar och fröjder», blev förvandlad till sten
och sjönk ned till havets botten. Samma öde
drabbade Brahma, då han sökte komma till
undsättning. Endast Siva såsom den
förorättade gudinnans make och invigd i hennes
hemligheter kunde åter få liv i de förolyckade
gudarna. Sedan dessa framfört sin underdåniga
hyllning till den Mäktiga, inbjöd hon dem att
dricka av flödet från hennes sköte och bada
däri. Styrkta av denna underbara brimnskur
kunde gudarna återvända till sin himmel.
Den plastiska konsten förråder även mycket
av en kulturepoks anda. På en bild ses Käll
stående, bekransad med sina offers avhuggna
huvud och händer, på Sivas döda kropp, med
en öppnad lotusblomma, livets sköte, och
dödens svärd i sina händer. Utan henne är Siva
blott ett lik — det är hon, som har den yttersta
kraften. Gentemot detta ställer Zimmer
västerlandets mytologi. I den grekiska
Herakles-myten betvingar den unge hjälten Hydran —
en bild av urfienden-modern Hera, som icke
vill ge honom fri och som redan i vaggan
sänder honom ormar, på vilka lejonungen får
pröva sina övermänskliga krafter.
I Hellas övervinnes den moderliga principen
av Herakles, likaså av Theseus och Apollo. I
kristendomen är det Frälsaren, som
söndertrampar ormens huvud. Förhållandet mellan
Jesus och Maria i den kristna konsten är ett
kapitel, varom många böcker kunde skrivas.
Zimmer hänvisar emellertid till en grupp
Mariabilder, där Maria synes ligga död på sitt
läger, medan hennes gudomlige Son står
bredvid och håller hennes själ som ett barn på sina
armar. Det moderligt-jordiska, vilket det gu-
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
