Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Tecknad film. Från ritbordet till celluloidremsan, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- TECKNAD FILM
Bild 5. Ur en rysk tecknad film av grotesk art (1934).
skedde det med skrapningar och stönanden,
oartikulerade missljud, hostningar och
raspanden från högtalarna. Ljudupptagningen var
ofullkomlig, och ljudåtergivningen var ofta
ännu bristfälligare. Ibland hände det t. o. m.,
att medan skådespelarna rörde på munnen, var
det dödstyst i högtalarna, men när de väl efter
den glödande kärleksförklaringen stumma och
gripna smält i varandras famnar, spydde
högtalaren ut en lång ettrig ramsa
kärleksförklaringar.
De män, som sågo den tecknade filmens stora
möjligheter och här togo sin chans, voro Max
Fleischer och Walt Disney, de två, som sedan
kommo att leda den tecknade filmens
utveckling och var för sig bilda skola. De gjorde nu
helt enkelt filmer, som i bild- och ljudeffekter
härmade de första tal- och ljudfilmerna. De
oartikulerade stönandena, skrapningarna,
host-ningarna och fräsningarna användes i parodiska
och ironiska sammanhang, och från att förut ha
varit anekdotberättande blev den tecknade
filmen nu satirisk och parodisk.
Många förnuftiga människor skrattade den
gången åt ljudfilmens första krampaktiga försök
att bli naturlig »i rösten», och de skrattade
naturligtvis ännu hjärtligare åt de tecknade
filmer, som plötsligt döko upp och djärvt och
kvickt men framför allt aktuellt parodierade
dessa filmer.
Och därmed hade den tecknade filmen nått
in på det område, som den i dag behärskar med
suverän skicklighet. Den ägnar sig åter åt den
gamla anekdoten men nu i parodisk och
satirisk omtolkning. Max Fleischer har främst gjort
två serier, den ena med den lätt klädda
revystjärnan Betty Boop som huvudperson —
hennes strumpeband torde ha varit välbekant för
alla biobesökare, innan den amerikanska
filmcensuren förra året drog ned kjolen över det! —,
den andra med den jättestarke, spenatätande
sjömannen Karl Alfred i huvudrollen.
Fleischer har ett fränare handlag än Disney, han
är hårdare, och hans ironi är mera bitande och
skärande, än fallet är med Disneys. Där Disney
ofta bara är lekfull och artistisk, har Fleischer
en dov social underton. Hans figurer äro också
betydligt mer groteska, för att inte stundom
säga vanställda, än Disneys läckert och mjukt
artistiskt formade djur och människor.
Fleischer är mycket brutalare än Disney och
arbetar med skräckdrömmar och skräckeffekter i
betydligt större utsträckning än denne. Vem
som är den störste konstnären av dem bägge är
därför svårt att avgöra. Deras kynnen äro så
olika, och rent konstnärligt ligga Fleischers och
Disneys förtjänster därför också på helt olika
områden.
Disney är som nämnts lekfullare än Fleischer.
Han angriper ämnena från andra
utgångspunkter. Hans humor är också vänligare och
hjärtligare än Fleischers fräna och ofta brutala
kontrasteffekter. Medan sjömannen Karl Alfred
vinner sina segrar genom musklerna och
näv-styrkan, göra Disneys huvudpersoner det aldrig
annat än genom list eller tanklöshet,
tillfälligheter eller barnsligt lättsinne. Kalle Anka
råkar i alla sina filmer ut för oändliga
besvärligheter, och han snattrar åt dem som den värste
kverulant, men mitt i den största oredan
bibehåller han i alla fall en viss godmodighet och
självironi, och när det slutligen går väl för
honom, så sker det inte så mycket tack vare
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
