Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Klassicismen i Rom och i Frankrike - 3. Kejsardömets konst - Skulptur - 4. Kejsardömets måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
konstlad och frånstötande af idel skönhet. Med rätt ha franska forskare
(André Michel m. fi.) stämplat klassicismen i århundradets början som det mest
kyliga och förkonstlade och som det minst nationella skulpturskede, landet
någonsin ägt. Mera lif och karaktär var det verkligen i dén franska rococons
skulptur och blef det i den franska romantikens.
4.
Davids och hans lärjungars och medtäflares konst föres med det nya
århundradet in i nya strömfåror. Det blir ett egendomligt omslag från det
klassiskt heroiska, från idealtyper och förherligad republikansk dygd till
batalj-och ceremonimåleri med uniformer i stället för nakna atletkroppar, generaler
i stället för romare och spartaner — och dessemellan paradporträtt af kungar
och marskalkar och af cesarhofvets stjärnor. Davids idealskola fördes
temligen våldsamt in i realiteten, och det var uppenbart, att den klassiska
apparaten, den stränga stilen och hela det gamla systemet ej passade ihop med
de nya uppgifterna.
Republikanaren från konventet blir kejsarens »förste målare» — det är
Davids officiella titel. David såg upp till Napoleon allt ifrån första gången,
denne gjorde hans atelier i Louvre äran af ett besök. Den republikanske
förste konsulns stränga romarprofil och den gloria som omgaf honom utöfvade
ögonblickligen sitt inflytande på den ej synnerligen själfständige man, som
förut ej kunnat motstå ens den vederstygglige Marat och den snobbige
Robespierre. David är långt ifrån den ende af skräckväldets män, som utbyter den
frygiska mössan mot hofuniformen och får syndernas förlåtelse för sitt
föregående under den upprörda Vidén, då det nog kunnat vara svårt ibland att
skilja svart från hvitt och martyr från bödel.
Han börjar sin nya bana med att på beställning måla Bonapart till
häst under öfvergången af Sankt Bernhard — härföraren framstäld i stormen
på Alpernas höjd, sittande lugn på sin eldiga springare och pekande
framåt. Han får nya uppgifter att lösa, ställes inför den handgripliga
verkligheten, blir intresserad af den, till och med koloristiskt intresserad af de
moderna dräkterna, som han finner lämna flere resurser för konsten än han
förut tänkt sig. Han visar sin förmåga på nya områden; »Le sacre»,
kejsar-kröningen, som upptager honom i flere år — den blir färdig 1807 — blir
äfven i koloristiskt hänseende ett af skedets betydande konstverk. Kejsaren
hade noggrant bestämt hvad som skulle framställas, målningen skulle
återgifva det ögonblick, då han — själf krönt med den gyllene lagerkransen, som
for honom ersatte kejsarkronan — höjer kejsarinnans krona för att sätta den
Nordemoan, Konsthistoria. 7.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
