Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 5. Marées, Thoma, Stuck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nittonde Århundradets konst.
Hans motivkrets blef en helt annan än dennes. I serien »Räddning af Ovids offer» och i
»Amor och Psyke»-bilderna gaf han en förtjusande lek med legenden, än skämtsamt, än
storslaget stilfullt, ej illustrerande utan fantiserande, i »Eva och det tillkommande» är han filosofisk,
i »Dramer» ger han moderna storstadsmotiv med realistisk skärpa, onekligen sensationssökande
— i kompositioner sådana som modern som velat dränka sig och sitt barn i Spree men blifvit
uppdragen ’och omgifves af nyfikna, medan barnet ligger dödt pä bryggan nedanför henne —
ett mord på en gata — barrikadstrid — domstolsscen o. d. »Eine Licbe» ger än med hög
lyrisk stämning, än med gripande djup i själsskildringen, än med en om Goya påminnnande
hemskt grotesk skärpa historien om lidelse och lidande — ett starkt och djupt grepp på lifvet,
skönhet och fasa, poesi och världens kalla grin, öfvergifvenhet och död. Serien »Vom Tode»,
— påbörjad 1881, ännu ej afslutad — ger varianter af ämnet döden, ßland dessa blad är »Der
Tod als Heiland», där människorna ses fly för den höga, hvita, beslöjade gestalt, som lugnt
och stilla nalkas dem med palmkvisten i sin hand — endast en af dem stannar och kastar sig
på knä med pannan i skräckblandad vördnad böjd mot jorden — och bland de senare 5Moder och
barn», barnet sittande på sin döda moders bröst, »Eländet», slafvarne, som, utmattade,
uthungrade, i slö likgiltighet hvila ett ögonblick, medan uppsyningsmannen knyter nya knutar på sin piska.
Som målare hade Klinger endast ett par gånger gjort sig påmint, men 1886 utstälde lian
sin stora tafla »Paris’ dom» i Berlin och blef utan förbarmande utskrattad. 1890 följde »Pietà», som
till ännu ej slocknad harm för en del konservativa konstvänner blef köpt af Dresdengalleriet, och
1891 »Korsfästelsen», hvars utställande i Berlin blef förbjudet och som sedan utstäldes i Paris
men där väckte föga bifall. Dessa målningar liksom den 1897 utstälda »Kristus i Olympen» äro
dekorativt tänkta som fyllnad af en vägg i ett praktrum, »Paris’ dom» liksom »Kristus i
Olympen» äro triptyker, infattade i ett skulpteradt ramverk och nedom duken afslutade med en bred
och rik list af marmor i olika färger, prydd med figurer och reliefer. I de olika
kompositionerna äro figurerna ordnade på ett vågrätt, långsträckt plan, reliefartadt, med strängt betonande
af de vågräta och de lodräta linierna. I måleriet skönjes sträfvan till ljus och friluft, men
afståndet mellan vilja och kunna förblir dock fortfarande uppenbart lios Klinger som målare, och
en icke-tysk kan svårligen dela hans landsmäns höga tanke om dessa monumentalbilder. Med
all sin rikedom i anordningen och i användande af olika stoffer blir »Kristus i Olympen»
oharmonisk, sträf och oskön, äfven om tanken är storslagen. Kristus, klädd i guld och med gyllene
hår och skägg, kommer in i de gamla gudarnes krets, följd af fyra kvinnor, som bära korset
emellan sig, gudarne se villrådiga och missnöjda ut, gudinnorna äro ej begåfvade med gudomlig,
ej ens med mänsklig skönhet, Kristusfiguren själf är ganska slappt behandlad. Det stora verket
har blifvit omtaladt som Klingers förnämsta arbete — i mina ögon är det ett af hans svagaste.
»Pietà» är enkel och vackert tänkt, den döde Kristus utsträckt invid den öppnade grafven,
modern ocli Johannes sittande bredvid, Maria håller sin döde sons hand och Johannes, en trofast,
tysk 1300-talsgestalt, omfattar hennes andra hand. Bakom den hvita, låga mur, som skiljer
grafgården från lifvet utanför — en liknande hvit mur med samma uppgift fanns i Böcklins
»Nedtagandet från korset» — lyser fältet i vårgrönska med ängsblommor. Målningssättet är
sträft, Klinger målar bäst utan färg med radernålen.
Från samma tid som Pietà och Korsfästelsen är bysten »Salome», med hvilken Klinger
uppträdde som skulptör 1894. Under de 5 år (1888—93), han bodde i Rom — tillbakadraget,
i strängt arbete, utan att taga del i något så kalladt konstnärslif och personligen känd af ytterst
få — upptogs han mycket af skulptur. Han vill ha färg äfven i sina bildverk och hopsätter dem
gärna af marmor i olika lätta toner, utan sträfvan efter naturens färger, endast efter en
harmoni. »Salome» är en vulgär typ, allt annat än skön, manslukerskan med sitt sfinxleende,
sina stickande ögon, sina tunna, blodröda läppar. Lugn och oberörd lägger hon händerna i
kors, starka armar och fasta, kraftiga, köttiga händer. Nedanför stirrar upp emot henne ett
blått ynglingaansikte med stora öppna ögon och ett gubbansikte — gult — med en förvriden
mun som efter ett slaganfall. Hon vore lika mycket kvinnan-vampyren, äfven utan den direkta
fingervisning, som ligger i dessa båda masker.
»Kassandra» med den framåtböjda ställningen synes mig mindre plastisk, en vacker danserska
i häftig rörelse visar ett godt balanseringsstudium, en Venus i ljusaste marmor — utan armar.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
