FRU FRANCKE. Det är bara, när jag sportar, kan väl farbror förstå. Åker inte farbror velociped? SOMMERBERG. Nej, gud bevare mig väl! Jag är ju en gammal man. FRU FRANCKE. Det betyder rakt ingenting. Jag känner flera gamla damer, till och med ovanligt korpulenta gamla damer på sextio och sjuttio år, som anse dagen förspilld, om de inte ha tagit sig en cykeltur på ett par timmar. Det anser man numera höra till dagens hälsoprogram. SOMMERBERG. Du ser då också så frisk och rödblommig ut, som man någonsin kan önska. FRU FRANCKE. Å, jag är så stark som en riktig björn. SOMMERBERG. Och du har ändå redan genomgått så mycket här i världen, stackars liten! FRU FRANCKE (som tar af hatt och handskar). Genomgått? — Hvad menar farbror? SOMMERBERG. Det är väl knappast tre år sedan du förlorade din man. FRU FRANCKE. Ja! Det är sant! — Det var svåra tider. Men det är nu en gång så, att alla människor måste dö. - Litet förr eller litet senare, det skall ju dock en gång ske, och man får ju lof att vänja sig vid den tanken, farbror lilla, att ingenting här på jorden är evigt! (Hon suckar medan hon tar af hatt och handskar.) SOMMERBERG (något förvånad). Ursäkta mig, lilla Tea, men jag trodde, att du hade varit lycklig med din man?