FRU FRANCKE. Lycklig? — Ja alldeles ofantligt! Han var en riktig hedersprisse! Jag kunde linda honom om mitt lillfinger! — Men så går han ju och får influensa, så blir det lunginflammation, och innan man vet ett ord af, så är det slut med hela historien. SOMMERBERG (stirrar förvånad på henne och säger slutligen). Han var ju inte så länge sjuk? FRU FRANCKE. Allt var gjordt på mindre än fjorton dar, men han hade medvetande till det sista, och hans sista ord till mig var — — (Stark ringning i telefonen.) — Ursäkta! — (I telefonen.) Hallå! — Hal-lå! — Jo, det är fru Francke! — Nej, fröken Witt är inte här. (Lyssnar.) — Nej, hon har inte varit här på hela dagen. (Lyssnar.) Jaså! — Nej! — Jo! — Jo, det skall ske. (Hvem skall jag hälsa ifrån? — (Lyssnar.) — Tack så mycket! (Ringer af.) De tro visst att Julia bor hos mig. Jag får då aldrig vara i fred för telefonbud till henne. — (Till Sommerberg.) — Hvad var det vi talte om? SOMMERBERG. Jo, det var om din mans sista ord. FRU FRANCKE. Ja, det var sant! — (Disträ.) — Att de inte åtminstone först kan telefonera till Julias eget nummer. SOMMERBERG (andäktigt). Han sade? FRU FRANCKE. Det var ingen han — det var ordföranden i kvinnoföreningen. SOMMERBERG. Jag menar din mans sista ord. FRU FRANCKE. Ja, hvad var det nu han sade? — Jo, han sade, att han aldrig kunde ha haft en duktigare liten hustru, än jag varit!